Vill du att dina barn ska bli nickedockor till ”patri-matrialkal”- struktur? Just det där fick du. Det vill säga att både kungen och drottningen i kunnagömmet sätter ribban för hur barnen kommer att uppleva sin omvärld.
”Vadå lär dig att förhandla med dina barn? De är så jävla jobbiga ibland och man är kanske inte på sin bästa sida när man upprepat samma uppmaning i flertalet minuter. Jag gör det som fungerar! Kom inte här och…. Osv”.
Jo jag fattar att detta kommer från plats av ”metaperspektiv” och detta kommer inte omedelbart lösa alla dina problem. Grejen är att du är dina beteenden. Vad du gör om dagarna ingraveras i ditt nervsystem och formar din kropp. Dina upprepningar av utmaningar är det som leder till dig bemästra ett sammanhang. Att låta uppmärksamheten i livet mest vara en distraktion, kan bidra till konsekvenser i ditt liv och leder förmodligen till inlärd-hjälplöshet på sikt (AKA depression och utbrändhet). Jag vet, lite ”nya” djärva kopplingar att se tvärvetenskaplig på det hela. Det vill säga att ta ansvar för de beteenden vi har, som kan liknas med att välja hur sina egna årsringar ska se ut. Kanske inte direkt men på sikt.
Barn gör inte som du säger utan de gör som du gör. Det är ett påstående som det finns mycket vetenskaplig data som backar upp att det faktiskt ligger till nära så. Du kan också uppleva det som sant när du skriker till dina barn ”KAN NI VARA TYSTA!!”. Om vi tar ansvar för denna kunskap så föreslår jag att man lixom sätter sig ner och funderar hur man vill ha det. Vill du att dina barn ska vara en ”mini- you”. Och hur är i så fall du? Just det, där kanske du inte är så nyfiken längre när dagarna bara tycks tuffa på. Det är nämligen detta tillstånd som är normaltillstånd för en stor massa. Att vara något som ”åker med” i livet och att det är ingen ide att gräma sig kring det- mentalitet. Medans under huven ruvar en bitterhet i en rad olika felprioriteringar mellan dina egna värden och hur du lever ditt liv. Vidare kan du ha utarmat dig från dina vitala näringsämnen som kan beskrivas som fysio- psyko-sociala- Behov. Ja, du ser att man behöver koppla vitt och brett för att ge helheten i den deduktiva empirin. Jag hävdar att dina egna önskningar om livet är viktiga och bör sättas i första rummet för alla individer. Detta är något vi bör bygga samhället kring då det leder till förutsättningarna för välbefinnande.
När du möter dig själv. Här får du nämligen först lära dig att förhandla med din egna fallus och matrix-symbol. Eller ”översatt på svenska”, det fortsätta ältad, som en dialog i ditt huvud som dina föräldrar och du hade. Vidare vilka beteenden och verktyg du tyckte att dina föräldrar hade för att hantera svåra situationer. Denna mix av dialog och upplevelse från din barndom formar dina sätt att hantera livskriser. Först lär vi oss av att observera andra, sedan ingraveras dessa mönster likt något omedvetet och självklart i livet. Vad skulle hända om du valde dina beteenden och avnjöt frukterna som kom på sikt med tex möjligheten att du lärt dig spela guitar, eller att du hörde av dig till den där vännen och städade i er relation. Att välja hur du väljer att vara är möjligt men ingen lättsam resa. Men när du slutar att vanemässigt slungas vidare i livet och istället lägger energi på det du vill till 100%. Massor av psykisk och fysisk energi tillgängliggörs när du tänker när det behövs och/eller känner mening med din tillvaro. Livet upplevs nästan som ett tvärkast om du kan gå från borden och måsten till att välja din dag. Det är det kraftfulla i perspektiv. När du byter glasögon ändras hela världen i ett ögonblick. Det är lixom en helt annat overlay i ditt liv som en film. För det vi väljer av den anledningen att det är viktigt, väljer vi även om det är tufft ibland.
Jag har möjligheten att medverka i flertalet samtal kring detta tillstånd (att åka med i livet) där det finns en normalfördelning och en narrativ berättelse om att ta sig ur detta tillstånd för att välja sin vardag. Jobbar då som lärare för tillfället och har gjort i många år. Men en sak jag har uppmärksammat har många inte verktygen att förhandla med sig själv. ”Att ta på syrgastuben på sig själv först för att sedan hjälpa andra- mentaliteten”. Det föreligger en social status i att bita ihop och sätta sig själv i baksätet i sitt egna liv. Det är nästan lite ballt. Undrar och ser att ”det är klart det är”. Vi ska vara föräldrar till vår omgivning då vår omgivning har lärt oss att vara så. Det finns få saker som irriterar mig så mycket som att se den ”goda gärningen” att vilja hjälpa till utan att själv sätta sig in i situationen (att inte orka gå hela vägen). Tävlan av godheten kom före vad utfallet av handlingen ledde till. Du försökte packa på din lösning som funkat på dig själv istället för att sätta dig in i personens situation och bara lyssnat. Det var ingen tävling i bäst lösning. Det handlade om att sitta med och visa medkänsla. Två helt olika världar där den ena är mer snurrig än den andra =).
Varför är det viktigt att lära sig förhandla? Jo det handlar om att sätta värde på dina egna värden. Att tillgodose dina behov. Ge dig saker som tar energi samt ger energi i en meningsdriven tillvaro. Det känns ”gutt” och lite ”smutt” jobbigt ibland och detta är något accepterat då du ser vinningen av dessa beteenden i längden och att det närmar dig ditt autentiska jag.
Så du kan inte lära dina barn verktygen för framtiden om du inte kan förhandla med dig själv. Du kommer att ingravera att samhället skall styras av extern reglering, vilket är det empirin visar skapar fysisk och psykisk ohälsa. Att förändra världen startar med dig.
Ta hand om dina barn, dom ser dig. Träna dig att se dig själv och lär barnen möta sig själv
//Pöss
