Att bli den du är: En integrativ recension av självbestämmande teorin och personlighets systems interaktions teorin

Två sekunder bara. Detta kanske är den fyrkantigaste rubrik eeeveeeer!

Här har ni originaltiteln; Becoming who you are: An integrative review of self‐determination theory (Här med SDT) and personality systems interactions theory (Här med PSIT).

Inte helt lätt att översätta. Särskilt inte då PSIT saknar svensk översättning. Det finns ingen i Sverige som har skrivet om den teorin så jag tänkte väll vara först på pucken. Min ambition är att dels översätta det jag finner relevant i denna spännande review (ämnesundersökning) gjort av Sander L. Koole, Caroline Schlinkert, Tobias Maldei, Nicola Baumann 2018. Vidare att lyfta delar som jag finner intressanta.

https://onlinelibrary.wiley.com/doi/full/10.1111/jopy.12380?fbclid=IwAR31wdNpYFrlcSFWRvaLWBYv3qAL-5YxgkjJudM43r5XtCB82O_qg-QegkI

Författarna ställer frågan: ”Vad krävs för att bli en fullt fungerande person?” Redan här kan vi stanna upp och presentera begreppet självreglerande. Med en fullt fungerande person avser en individ som kan underhålla samt främja sin homestoas (balans i systmet) och alleostas (anpassningsförmåga/förändringsförmåga/utvecklingsförmåga). Det vill säga en individ som kan ta hand om sig själv, lyssna till sina behov, svara till dessa genom att anpassa sin miljö (inre/ yttre). Det kan vara så trivalt att kunna känna kroppens signaler kring hunger eller stress för att sedan justera genom att: äta något eller lyssna till vad som stressar, bruka introspektion och komma med lämpligaste åtgärd. En självreglerande person har en förmåga till både fysisk, psykisk och social flexibilitet. Den vet vad den behöver för att må bra och den har förmågan att befinna sig i utmanande miljöer för att växa som människa. En självreglerad människa lyfter sig själv och har ork att lyfta andra. En tanke man kan fundera över är hur världens skulle se ut om alla kunde ta hand om sig själva på detta vis och vad det skulle innebära för samhället.

Författarna ställer de två teorierna SDT och PSIT bredvid varandra. De undersöker skillnader och likheter.

SDT
A, Har sina rötter i humanistisk psykologi.
B, Framhäver förstahandsperspektivet kring motivation och personlighet.
C, Hävdar att individen, faciliterat av den sociala miljön, naturligt rör sig mot tillväxt genom att söka behovstillfredsställelse i de basala psykologiska behoven: Självstyre, kompetens och tillhörighet.

PSIT
A, Har sitt ursprung i tyska studier kring vilje- psykologi .
B, Betonar ett tredjeparts-perspektiv kring motivation och personlighet.
C, Postulerar att en fullt fungerande individ kan forma och skapa komplexa avsikter samt integrera nya erfarenheter. Vidare att dessa kompetenser understödjs av en affekt/känslo- reglering.

Författarna granskar det empiriska stödet för SDT och PSIT, deras likheter och skillnader. Vidare undersöks teorierna och hur de relaterar till forskningsområdena kring internalisering, vitalitet och prestations flow. Författarna konstaterar att båda teorierna bidrar till en kompletterande syn för att utveckla en individ till sin fulla potential.

”This process of the good life is not, I am convinced, a life for the faint‐hearted. It involves the stretching and growing of becoming more and more of one’s potentialities. (Rogers, 1961, p. 196)”

Översikt inför kommande topics

1, Historisk bakgrund, kärnförslag, metod och fynd inom SDT och PSIT.
2, Vad SDT och PSIT har gemensamt och vad som skiljer dem.
3, Relaterar teorierna med internalisering (inre motivation) , vitalitet och prestationsflöde(achievement flow).
4, Vilka lärdomar som båda teorierna kan ta av varandra samt ideer kring fortsatt forskning för att uppnå en fullt fungerande individ (jag valde att exkludera denna punkt för att upprätthålla läsvärdet till en bredare publik).

SDT och PSIT

Dessa två teorier anses vara så kallade makroteorier. Med det menat tar de ett större omfång inom processen att förklara en individs beteenden. Författarna ser styrkan i att välja dessa makroteorier då de kontinuerligt testas mot empiri i ett sammanhängande stråk av begrepp och processer. Det föreligger således en väl utarbetad och beprövad teoretisk bas inom båda dessa teorier. Svårigheter kring jämförelse mellan dessa teorier är att olika begrepp som används kan täcka mer eller mindre och kanske olika faktorer. Föreställ dig begreppen som pusselbitar och dessa skiljer sig mellan SDT och PSIT. Det är därför svårt att jämföra den ena teorins hörnbit med den andres då de täcker en bit av pusslets helhet på olika vis.

En sammanställning av bakgrund och kärnförslag

SDT PSIT

Bakgrund	Distalt: Humanistisk psykologi (sedan 1950) Proximalt: Socialpsykologi experiment på inre motivation (Deci, 1971)	Distalt: Tysk viljepsykologi (1900–1930s) Proximalt: Action control theory (handlingskontrollteorin) (Kuhl, 1985)
Kärnförslag	Varje människa har tre basala behov: Självstyre, kompetens och tillhöra. När människor kan tillfredsställa dessa behov öppnas möjligheten för ett autonomt läge av självreglering som fostrar ett inneboende engagemang och välmående. Om behovstillfredsställelse motverkas framträder ett alienerat läge av självreglering som fostrar konflikt och nedsatt välbefinnande. Balansen mellan självstyre och självreglering styrs av det sociala stödkontexten och orienteringar om kronisk kausalitet (chronic causality orientations).	Fullt fungerande individer kan forma och anta avsikter (villkorlig effektivitet) och lära sig av negativa erfarenheter (personlig utveckling). Villkorlig effektivitet behöver koordineras mellan planering och handling, vilket faciliteras genom förändring av possitiv affekt. Personlig utveckling behöver koordineras mellan självbiografiskt minne och elementär uppfattning, vilket faciliteras av förändring i negativ affekt. Affektreglering kan hänga samman med social stöd, självreglerande förmåga (handlingsförmåga) och genom känsliga interpersonella interaktioner.
Metodologier	Undersökningar, longitudinella studier, insamling av upplevelse samt beteendevetenskapliga experiment.	Undersökningar, beteendevetenskapliga experiment och objektiv mätning av personlig kompetens
Fynd	Psykologisk behovstillfredsställelse är en prediktor för inre motivation och välmående som sträcker sig igenom samtliga livsdomäner och kulturer. Belöning underminerar inre motivation om den upplevs som kontrollerande. Självbestämmande stöd främjar internalisering av initialt icke attraktiva aktiviteter. Självbestämmande orientering är associerad med högre nivåer av inre motivation, mer internaliserad motivation och ett högre välbefinnande.	Behovsrelaterad handlingsorientering förutsäger ett effektivt skapande och genomförande av komplexa intentioner. Hotrelaterad handlingsorientering förutsäger bättre tillgång av självbiografiska minnen samt en intuitiv tillgång till semantiskt betydelse. Under stressfyllda situationer är ett handlingsorienterat förhållningssätt ett funktionellt övertag. Båda typer av handlingsorienteringar är associerade med effektiv affektreglering.

Historisk bakgrund SDT

Self Determination Theory har sina rötter i den humanistiska psykologin. Det är en psykologisk inriktning som fokuserar på människans väg till självuppfyllelse. Vidare var denna riktning en slags motreaktion till den mer mekanisk inriktade beteendevetenskapen, som reducerade människan till ett ting som kan belönas eller bestraffas till önskvärt beteende. Det humanistiska perspektivet fick sitt fäste när studier kunde påvisa att monetära belöningar kunde minska motivationen till det önskade beteendet. Edward Deci och Richard Ryan fortsatte sina studier påvisade just detta i början av 1970- talet till att utveckla grunderna i SDT kring 1980- talet. Idag är SDT den överlägset mest studerade makroteorin som behandlar människans motivationsprocess till beteende. Det SDT föreslår i motsats till beteendevetenskapen är att motivation inte nödvändigtvis är en yttre påtvingande kraft utan kommer inifrån individens egna varelse. Det vill säga att motivation är något autonomt och inte externt.

SDTS ramverk består av 6 stycken delteorier. Jag har redan beskrivit dessa både i skrift och teorin genom en föreläsning vilket ni finner här: http://ptbuddha.com/personlig-utveckling/sjalvbestammande-teorin-self-determinations-theory-sdt/

Kärnförslag

Enligt SDT uppnår varje individ naturligt sin fulla potential om omständigheterna tillåter att uppnå de basala psykologiska behovstillfredsställelsen. Teorin pekar på tre ontologiska behov (universella mänskliga behov) :

1, Autonomi/självstyre, att få leva efter sin egen vilja istället för att uppleva sig kontrollerad av sin omgivning samt att etablera ett inre sammanhang. Detta begrepp kan i min mening liknas med livslust. Detta då det är en förutsättning för självreglering. Att vara sig själv utan att det kostar energi. Ingen fasad men givetvis självkontroll. Om du däremot behöver spela något du inte står för eller är och det är en förutsättning för att du skall kunna verka i en miljö så kan detta ses som ett exempel på autonomins motsats. Du är ett medium för andras kontroll. Livslusten och kontakten till flödet försvinner över tid och leder till depression i dess ytterlighet.

2, Kompetens eller behovet av att befinna sig kring optimal utmaningsnivå samt att uppleva sig effektiv i sina sysslor. Detta tillstånd kan liknas med att vara i FLOW.

3, Tillhöra eller behovet av att känna sig av värde samt att vara sammankopplade med andra individer. Detta begrepp kan i min mening kopplas till meningsfullhet.

Dessa behov kan variera något mellan individer beroende på deras personlighet och hur den präglats samt präglas av omgivningen.

Så länge dessa basala behov kan tillfredsställas kring individen uppstår en naturlig tendens till att växa med uthålliga långvariga inre engagemang, vitalitet samt wellness.

En person som uppnår detta tillstånd är en individ som kan ta in externa direktiv och göra dem till sina interna så länge de följer individens värden. Man skulle kunna likna det till en individualistisk person. En individ som tar ansvar för sitt eget agerande istället för att ta rygg som tex en tribalistisk personlighetstyp skulle göra i första hand. En individ som inte nöjer sig med att en person med hög status sagt att det är sant utan tar reda på rådande fakta för att skapa sig en egen intern uppfattning av sammanhanget. Ett behov som jag personligen ser behövas mer i samhället. Personer som kan och vill agera självständigt.

All form av yttre reglering kostar energi och resurser av samhället. Målet bör vara att hjälpa individen att uppnå en integrerad reglering samt att ge möjlighet för individen att åtnjuta inre reglerande beteenden (flowstate). Mer kontrollerande instanser i samhället knuffar människor till att bli mer yttre reglerade och minskar deras självbestämmande. Tillslut har vi en samhället av förvuxna bäbisar som inte kan annat än att göra vad andra säger till dem vad de ska göra. Så tänk på det nästa gång du vurmar för en åtstramning eller ett förbud. Det kan ha helt motsatt effekt än vad du egentligen vill med din intervention. Långvarig strikt extern reglering som tex i Kina med deras poängsystem kommer enligt denna teori leda till ohälsa samt en mängd transgressionsbeteenden (behov att trotsa regler för att kunna växa som individ) på sikt. Det är en tryckkokare att försöka tämja våra naturliga behov och självbestämmande är ett av våra högsta. Möjligheten till att få leva efter sin egna vilja.

Processen mellan icke reglerad och inre reglerad kan du återigen finna i min tidigare artikel där jag beskriver förloppet mer utförligt. http://ptbuddha.com/personlig-utveckling/sjalvbestammande-teorin-self-determinations-theory-sdt/

Det är ett mycket intressant kontinuum som beskriver förloppet av en individs motivationslandskap. Du kan exempelvis följa utvecklingen av en fri person med högkvalitativ självbestämmande motivation. Vad händer om du strypa personens ontologiska behov, påtvingar mediering och twarting i form av yttre målsättningar och belöningar? Jo det evidensen förklarar att motivationslandskapet skiftar mot extern reglering med slutdestinationen apati. Ett extremt tillstånd av upplevd yttre reglering leder således till depression.

Eller så kan det vara att ta en externt reglerad individ och väcka den till liv genom att öka dess egna förmåga att ta kontroll över sitt egna liv istället för att lämna det till sin omgivning (personlighetstyp med yttre kontrollokus). Det kan också vara mer trivialt som att beskriva förloppet av att ta in ett nytt beteende i sitt liv som att tex börja motionera. När individen känner sig kunna ta kontroll för sin egen utveckling skapas moment och självkänsla för att våga finna nya områden att öka sin komplexitet inom.

Slutligen uppvisar SDT att en person som har en dominans i yttre beteendekvalitet uppvisar en lägre vitalitet och wellness medans en person med dominans i inre beteendekvalitet uppvisar en högre levnadskraft och välmående.

Du kan föreställa dig vad som händer med djur som sätts på zoo. Det förekommer utskrivningar av antidepressiva läkemedel då dessa uppvisar symptom på depression. Eftersom djuret sats i fångenskap mot sin vilja kan man göra antaganden att dess ontologiska behov inte stimuleras och därmed tappar det sin vitalitet och hälsa. Detta är inte så långt ifrån hur människor kan uppleva det samhället. När individen inte längre kan verka för att lösa externa problem infinner sig en känsla av hopplöshet och vanmakt. Detta i kombination med att fortsätta vistas i en miljö där individen inte upplever sig kapabel att reglera omgivningens påfrestningar skapas något som kallas för inlärd hjälplöshet. Ett mycket kritiskt tillstånd som är kopplat till obehag, apati och ohälsa. Något jag personligen är intresserad av är att testa hur väl SDT: predicerar välmående och hälsa i samhället.

Tyvärr verkar tendensen vara att se samhället som friskt och människan som sjuk och felande. Bara individen får tillräckligt med antidepressiva mediciner så ordnar det sig. Kan man dock medicinera sig som en substitut till sina ontologiska behov? Vad är baksidan av den medicinskt uppburna psykiska hälsan? Här finner ni en tendens till detta förhållningsätt där husse och matte tycker att sina husdjur bör få antidepressiva. ”Är det miljön eller biologin det är fel på”? https://www.svt.se/nyheter/lokalt/jonkoping/antidepressiva-lakemedel-till-husdjur-okar

Så istället för att lägga krutet på den kortsiktiga moroten och piskan krävs ett annat förhållningsätt om vi vill minska den psykiska ohälsan i världen. Det är en övergripande strukturöversyn som krävs för att vi ska få möjlighet att harmonisera med vår biologi. För om du tänker efter är hela våran samhällsstruktur uppbyggd på utdaterad beteendevetenskap som bidrar till ett mycket stort mänskligt lidande. Men frågan är om mänskligheten är redo för att ta klivet från det monetära systemet till nästa fas? Eller trivs den bättre i att följa dess destruktiva och uppbyggande cykler som civilisationen upplever mellan bra och dåliga tider. Jo med denna teori kan man göra det djärva antagandet att det monetära systemet är i dess mättade form är en maskin till att skapa yttre reglerade individer som till slut får nog. Det är då vi ser folkmobben på gatan som vill känna sig som en viktigt del av samhället genom att sätta sig på andra i sin politiska övertygelse. De slåss om drömmen av få upprätta sina ontologiska behov med en djup bitterhet och ilska mot sin omgivning för att de inte hittade den själv. Själv hade jag föredragit att bryta loopen av mänsklig idioti.

Metodologi

Till skillnad från mycket beteendevetenskaplig forskning där man tittar på individen som ett objekt i en Skinner box (en steril miljö) så utgår man även ifrån inifrånperspektivet i SDT. Man utgår från subjektet, individen och människan. Genom psykometriska instrument har SDT gjort de subjektiva perspektiven till objektiv analyserbara data. På detta vis har forskningen kommit närmare och djupare för att försöka förstå sig på människans inre värld istället för att enbart nyttja en mekanisk syn på organismen.

Givetvis har denna typ av data kopplats till beteenden, resultat och effektivitet i en bredd av olika uppgifter. På senare år har även forskare inom detta fält fokuserat på att göra longitudinala studier, vilket är precis som det låter nämligen observationer och insamling av data över längre tidsperioder. Slutligen nämner författarna att SDT även varit pionjärer inom ecological momentary assessment (EMA). Det är en metod som går ut på att förbättra precisionen, det vill säga reliabiliteten av data. Ett problem som kan uppkomma vid studier är att man ber en patient ange exempelvis hur mycket mat den ätit det senaste dygnet. Studier har visat att denna typ av ansvar hos testpersonen innehåller stora mängder felkällor. Med hjälp av EMA mäter man istället testpersonens matintag i realtid. Det kan vara genom en teknologisk lösning eller med hjälp av en testpersonal som gör det möjligt att följa individen i deras naturliga levnadsmiljö.

Slutligen använder sig SDT även av kognitiva mätmetoder som tex minnes test, priming eller reaktionstester ihop med mätvärden av inre motivation.

Fynd

Man kan summera forskningsområdet som teorin ger upphov till som mycket seriös med väl utförda studier. Det är förmodligen varför den är den mest undersökta och mest citerade makro motivationsteorin av dem alla. Kopplingen mellan SDT behovstillfredsställelse, inre motivation och välmående är mycket starkt empiriskt förankrad. En ytterligare styrka som teorin har är att den är undersökt flertalet vardagliga miljöer. Hemmet, utbildningen och arbete samt hälsorelaterade observationer har alla varit under luppen. Vidare har den även undersökts tvärkulturellt, vilket ger dess möjlighet att hävda att SDT tre olika behovstillfredställser sannerligen är ett universellt behov hos människan.

Paradigmskiftet som SDT bevisade genom sin forskning var att belöningar minskar motivationen till beteendet. Detta är i motsats med dagens konsensus och det är mycket få människor i min närvaro, affärsmän, ledare som uppfattat denna paradox. Den underminerande effekten av belöningar har styrks av en metaanalys av 128 studier. Mekaniken bakom denna process är belagd. Om personen upplever sig kontrollerad avtar lusten till beteendet och den inre motivationen minskar och kan till slut beskrivas som yttre reglerad. Detta innebär att om du har en person som älskar att hjälpa människor med deras hälsa och gjort det utan kostnad. Om personen börjar få betalt för varje tillfälle minskar lusten till att hjälpa till och lusten till att tjäna pengar ökar. Det finns en nyans i detta och det kommer till när formen av belöning kombineras med upplevelsen av uppskattning så uppstår inte samma medieringseffekt. Men om du tittar på samhället där vi lever i ett monetärt system där varje person får betalt för sin syssla så ser vi även den potentiella paradoxen. När vi börjar göra sysslan till ett yrke och man ”ska” gå till jobbet för man ”måste” ja då tappar vi enorm prestationsförmåga hos yrkesutövaren. I en studie utförd på ca 9 miljoner arbetare där man mätte deras arbetsrelaterade tillfredställelse (en världsomspännande gallup mätning) fram gick att: 13% var engagerade medarbetare, 63% var icke engagerade samt 24% var aktivt motsträviga till sin arbetsuppgift. Detta tyder på att det finns en stark indikation på att behovstillfredsställelsen är torftig på arbetsplatsen och som jag ser det är ett enormt resursslöseri. Engagemanget måste höjas för att vi ska ha en högre nivå på samhällsutvecklingen över lag. Och som ni nu känner till handlar det ganska lite om belöningar eller bestraffningar. Det handlare om att tillgodose människans behov på arbetsplatsen. Tänk om varje miljö på riktigt uppfyllde dessa behov, vilken enorm effektivisering vi hade fått se i samhället där varje individ kunde uppnå sin fulla potential. Där är vi inte idag och vi är på väg åt fel håll enligt min mening.

Behovstillfredsställelsen av kompetens är bekräftat via experimentella studier kopplat till den positiva effekten och prestationsrespons kopplat till inre motivation.

Barn som växer upp i en familj där dess behovstillfredsställelse stimuleras växer upp till att bli resilienta, självreglerande och självbestämmande individer. Detta fynd styrker även behovet av att uppleva tillhörighet är en central del för att stimulera inre motivation hos individen.

Vidare preciderar SDT kopplingen mellan utfall och motivationsprocesser. Exempelvis personer med hög nivå av självbestämmande har funnits visa högre nivåer av inre motivation på arbetsplatsen samt i experimentella studier. Vidare har även dessa individer visat sig ha lägre påverkan av belöningars underminerande effekt på välmående och motivation jämfört med individer med låg upplevt självbestämmande. Summerat har empiriska fynd bekräftat att självreglering skapas av en interaktion mellan miljö och de bestående dispositionen av individen, precis som SDT ramverk förutser.

PSIT Historisk bakgrund

De akademiska rötterna i denna teori sträcker sig tillbaka till den tyske psykologen och pionjären Narziss Ach. Han studerade vilja genom experimentella studier under det tidiga 1900-talet.

Ach såg vilja som en objektiv kompetens som understödjer stadgan av komplexa intentioner. Ju mer vilja desto individen har desto mer resiliens har den att ta sig an svåra uppgifter. Det går att se likheter mellan vilja och motivation.

Achs arbete glömdes i stort set bort till början av 1970- talet, där arbete återupptäcktes av motivationspsykologen Julius Kuhl. Han såg att vilja var en essentiell del som saknades bland många av de ledande motivationsteorierna.

Att koppla ihop vilja och motivation kan idag tyckas vara självklart. Det visar dock på smalt forskning ibland kan bli när det handlar om psykologiska begrepp. Vidare kan det även måla upp en bild från vilken tid vi kommer ifrån där vilja inte har ansetts som viktigt i motivationssammanhang. Att bilden av motivation har setts från ledarens perspektiv. Hur får jag mina anställda att vara mer motiverad till att sälja eller hur kan jag få mina elever att vara mer motiverade till sina studier. Det är en mekanisk syn på begreppet med avsaknad från subjektet. Det har handlat om ett sätt att kontrollera individer. Idag vet vi att det är viktigt att motivation kopplas till individens värden. Det vill säga motivationsmiljöer som individen trivs i och växer kring. Vidare om individen upplever sig kontrollerad avtar dess motivation.

Under 1980-talet formade Kuhl Action Control Theory (ACT, ej att förväxlas med den moderna tredje vågens kbt Acceptance and commitment therapy med samma förkortning).

Action Control Theory beskrivs i 4 delar från vilja till handling.

1, Målformulering (högra främre hemisfären): Direktören som med hjälp av viljan skapar kraft till att agera. Här prioriteras vilja, värden och mål som samt är det system som följer upp utförda handlingar. Denna del av hjärnan brukar även benämnas som delen för emotionell intelligens. Förmågan att interagera med andra individer.

2, Processmålsättning (vänstra främre hemisfären): Logikern som tar fram en adekvat handlingsplan för att uppnå målformuleringen. Vad ska göras, när ska det göras och hur ska det göras? Den här delen av hjärnan står för det medvetna tänkandet och planerandet.

3, Handlingsprocessen (Högre bakre hemisfären): Den spontana göraren. Här och nu delen av vår hjärna. Den del av hjärnan som till stora delar är aktiv under FLOW- state. Det tillstånd där tiden står stilla och du är helt uppslukad av sysslan. Det är ofta detta tillstånd idrottare presterar som allra bäst och detta tillstånd som vi försöker uppnå med allt från kost, träning och meditation för att uppnå ett välmående. Benämns även som den omedvetna kontrollen av våra handlingar. När vi inte tänkte på vad vi gör i dess detalj tillåter vi hjärnans processorkraft att koordinera och orkestrera det vi är fokuserad på. Om du säger åt någon, vilken fin golfsving du gjorde där. Skulle du kunna berätta hur du gör den i detalj så kommer individen förmodligen att slå sämre pga detta. Det motoriska systemet störs då ut av vår analyserande del, vilket är bevisat hämmar prestationen.

4, Resultatövervakaren (Vänstra bakre hemisfären). Den inre felsökaren/kritikern/kontrollanten. Den delen av vår hjärna som letar efter fel i relation till målformulering, processplan samt dess exekvering. Denna del är detaljorienterad och utgår från den sensuella perceptionen.

Cirkeln sluts. Efter att ett beteende går från 1, 2, 3, 4 återgår den igen till 1. Här ställs frågan är målet uppnåtts?

Informationen är tagen från nedanstående videolänk där du kan se beskrivningen av en engelsk naratör.

Slutligen expanderar Kuhl action controll theory genom att lägga till en djupare analys på mänsklig motivation samt dess personliga egenskaper. Dess resultat blir personality systems interactions theory (PSIT).

PSIT strävar efter att finna objektiva kompetenser som får människor att agera som meningsdrivninga individer som är utrustade med personlighet. Det vill säga individer som inte sålt sin själv till det upplevda kollektiva egot och konstant anpassar sig till yttre miljö utan någon inre bestående del. Man brukar skilja på individualister som är meningsdrivna och självreglerande och konformister (kan likställas med kollektivister) som fram för allt styrs av grupphierarkier och agerar genom att försöka upprätthålla dessa strukturer. Det finns exempel där detta kan gå mycket långt och bortom rationellt tänkande. Inom vuxenutvecklingsforskning kallar man dessa för konformister. Svergie brukar benmänas om en av de länder som har en stor mängd konformister. Den svenska modellen bygger på det. Hög tilltro till stat och expertis. Folket gör som de blir tillsagda helt enkelt och ordet uppifrån hierarkin beskyddas före dess egentliga sanningsgrad. En individualist är en individ som klarar av att fatta egna beslut då den tar ansvar i kunskaps- och läges orienteringen själv. En sådan person styrs ofta av principer, nyfikenhet och har möjligheten att skilja på olika typer av information då den inte är emotionellt eller biologiskt fäst till en ståndpunkt. Du kan tex ta den polariserade och rätt fördummande samt förenklade iden att dela in folk i vänster och höger beroende på deras politiska åsikter kring samhällsstyre. Det skapar en identitet ungefär som vilket fotbollslag som är bäst. Därefter skapas spänningar där båda sidorna ser sig själv som goda och den andra som ond. Tillslut nervärderas motparten eftersom de är så hemska enligt deras ideologi att det rättfärdigar hemska handlingar i det godas syfte. En individualist är ett högre medvetande jämfört med en konformist. Den kan ta metaperspektiv, den kan defusionera från politiska slagord och se verkligheten som den är. Världen behöver fler individualister enligt min mening. Anledningen är att de ofta klarar av att lyfta sig själva och interagera med medmänniskor på ett konstruktivt vis. De belastar inte samhällets sjukvård på samma sätt samt är i regel mer värdeskapande. Problemet utifrån en regeringsnivå är att dessa individer inte kan styras på samma sätt som konformister och det är förmodligen därför vi inte naturligt kommer få se en ledare som uppmanar till självstyre och självreglering. För det skulle innebära en ledare som vill ge makt till folket och inte ha den för sig själv. Ett typiskt exempel på detta är rådande regering i Sverige idag. En socialistisk regering som vill detaljstyra människor med yttre reglering. Problemet är bara att det inte fungerar då individen alltid väljer transgressionsbeteenden när den upplever sig kontrollerad. Det förbjudna är det som smakar som godast.

PSIT fokuserar på ett tredjeparts perspeksektiv på både motivation och personlighet. Teorin motsäger att den objektiva driften av personlighetssystem som en meningsfull del hos individens subjektiva erfarenhet och övertygelser. Dock hävdar teorin att sådana fynd skall styrkas empiriskt och inte antagas på förhand.

PSIT består av 5 sammankopplade modeller.

1: Den hierarkiska strukturen för personlighetsstruktur.

Låg- nivå system utför basala funktioner som rörelse och perception, vilka är effektiva och automatiserade men rigida. Detta tillstånd kan även dras paralleller till FLOW-state. När du är här och nu är du i kroppen. Du glömmer bort tiden och det som är bortom dig och är helt uppslukad av det du gör. Detta tillstånd laddar i regel kroppen med energi. Det finns även anekdotiska bevis på att detta tillstånd har en helande effekt på en rad olika sjukdomstillstånd som tex borrelia.

Hög-nivå system möjliggör viljestyrda handlingar och erinrande av visdom. Det är ett mindre effektivt och kostsamt system som kräver ansträngning. Det är långsammare än lågnivåsystemet men är och andra sidan ett flexibelt system. Du kan se det som Christofer Langen som är människan på denna planet med högst uppmätt IQ (190- 210). Han har valt att bosätta sig kring ett enkelt liv på landet då han upplever sina viljestyrda handlingar så taxerande på kroppen att han upplever sig behöva kontrasten för att orka med att vara självreglerande. En stor tankeprocess kostar helt enkelt energi. Tänker du mycket innebär det att du dränerar dig själv på energi.

Om jag drar paralleller själv här till den ”tjattrande apan” som de flesta individer går runt med. En habituerad tankeprocess som går i rundgång utan upplevelse av individen att vara självkontrollerande. Du vet det där malandet av saker som ibland inte har någon saklig förankring i vardagen. Det går att defragmentera dessa vanemässiga rundgångar genom att ställa sig frågan är detta något jag kan påverka eller är det bortom min kontroll. Om du har något som faktiskt kan åtgärda med hjälp av din planerande hjärna, go for it! Om du snurrar runder i planerarhjärnan i saker som du ändå inte kan styra är det bortkastad energi.

2: Personlighets dynamisk modellen. Positiv och negativ affekt formar personligheten på sikt. Affektreglering är således en vital del för personens funktion.

Om jag provpratar lite kring det som det heter eller provskriver några rader i dessa påståenden. Om du laddas av positiv affekter under lång tid kan man föreställa sig att man har en rätt glad och fungerande person framför sig. Om du har en person som laddas av negativa affekter under lång tid framför dig kan du föreställa dig en individ som kanske är arg, ledsen, apatisk och/eller bitter. Givetvis styr våra känslor vilka vi i slutändan blir eller uppfattas som av andra. Man kan tänkta sig att typen, styrkan samt volymen av dessa känslor formar en viss typ av personlighet över tid.

De flesta är nog överens om att man inte behöver ha verktyg för att hantera topparna i livet. Det är en njutning i sig själv. Däremot skulle man kunna se fördelen med att ha verktyg och strategier för att hantera dalarna i livet. Argumentet skulle även kunna läggas till som att ha verktyg för att hantera tuffa tider eller motgångar är en förutsättning för att dessa tider inte ska påverka din personlighet på ett uppfattat negativt sätt.

3: Affektreglerande förmågor utvecklas genom känsliga interpersonella interaktioner. Genom att prata ”heart to heart” med en person som du ger tillit till kan din egna förmåga att hantera känslor effektiviseras. Samtalet har bevisligen en terapeutisk effekt. Många gånger är det mest effektiva du kan göra när världen känns upp och ner, att få berätta vad du går igenom. Att sätta ord på händelser och känslor blir en slags debriefing process som kan påskynda hanterandet av erfarenheten istället för att den flyger runt i huvudet och kostar energi. Det finns stora effekter om du kan finna någon som kan lyssna till dig på ett icke dömande och närvarande sätt. Utan att den personen egentligen försöker fixa dig eller dina problem. Samtalet självt är läkande.

4: Personlighetsstörning ses som en kronisk fixering av personlighetssystem. Har du hört talas om att du kan bli din diagnos? Det vill säga att när du beskriver dig själv så säger du kanske hej jag heter Kalle och jag har ADHD. Problemet med detta är att du cementerar din personlighet rörande din oförmåga att koncentrera dig. Faktum är att det finns en uppsjö med saker du kan göra för att förbättra din möjlighet till att kunna fokusera. Allt från kost, sömn, mental eller fysisk träning. Att få denna psykiatriska diagnos är ett verktyg för att hjälpa dig i den situation du befinner dig i. Oftast uppkommer dessa i skolan då man har svårt att få barn att medverka i grupp. Denna diagnos blir då en lösning på de individuella behoven samt funktionen i klassrummet. Däremot kan diagnosen vara något som berodde på att du hade ett mycket stort stimulerings behov och svårt att finna dig i kroppen. Det kan vara traumatiska upplever kring dig och din familj som gör att du inte vill stanna upp och istället distrahera dig. Attityden till grundtillståndet kan trigga och habituera ett vanemönster att finna nästa kick. Således var diagnosen egentligen inte något som satt hos individen utan en miljöinverkan. Något som kan förändras över tid. Problemet blir dock om du tror att du är ADHD för all evig framtid. Då upplever du att du inte kan göra något åt det och därför försöker du heller inte.

Ovanstående exempel gäller i stort sätt samtliga psykiatriska diagnoser. Den kommer till stor del från den västerländska perspektivet att samhället inte är till för individen utan samhället. Man beskyller att det är fel på biologin och individen om du inte passar in i systemet. Man saknar ödmjukheten kring att systemet som ändå är rätt nytt skulle kunna vara orsaken till att vi får en normalfördelning att det inte fungerar för vissa individer och fungerar skitbra för andra. Jag skulle gå så långt att säga att samtliga som inte finner sitt sätt att finna sina ontologiska behovstillfredsställelse utvecklar på sikt vad man skulle kunna kalla en psykiatrisk diagnos. Det vill säga, det finns några individer med vita rockar som pekar på folk som är utanför normalfördelning och säger åt dem att dem är sjuka. Som jag ser det är systemet som är sjukt och dess utformning är ytterst ansvarig till dess utfall.

5: Implicita motiv ses som växlar för att skapa samverkan mellan personlighetssystem som hjälper personer att tillgodose de psykologiska behov som krävs för, prestation, makt, tillhörighet och frihet.

Din implicita dialog kan vara ganska wierd. Här blandas detet, jaget och överjaget i en salig smörja. Dina drifter är kanske inget du pratar högt om, kanske inte heller jaget som försöker orientera sig i vardan och/eller din dialog med ditt överjag. Människan är ett mytologiskt djur. Vissa personer kopplar överjaget med gud eller andra trosföreställningar. Vad som händer i det inre kallas för det som är implicit. Detta är inget som kan eller bör tas fram för allas beskådning. Det är det som kallas för integritet.

I Roland Paulsens bok TÄNK OM: En studie i oro, går han igenom ett mycket intressant område där människor skäms över sin implicita dialog. I sitt överjag har de satt kollektivet och de försöker jämföra vad som är korrekt i den explicita världen med den implicita. Ett ganska komiskt spektakel som tyvärr leder till ett stort lidande hos individen. Tankar och visualiseringar är inte alltid självvalda eller menade. De skapas likt vår drömmasking. Att identifiera sig med sina tankar kallas för att man fusionerat sig med dem som om de vore verkligheten självt. Detta leder till en mycket neurotisk personlighet. Som tur är kan man förändra sin relation till sina tankar och skapa utrymme för denna typ av rundgång.

Kärnförslag

Enligt PSIT kan den fullt utvecklade människan klara av två huvudsakliga uppgifter. Den första är effektiv viljestyrning (volitional efficiency), vilket betyder att en person kan forma detaljerade planer genom avsiktlig logik samt har förmågan att förverkliga dessa till handlingar. Enligt PSIT kräver effektiv viljestyrning att personen flexibelt kan växla mellan två personlighetssystem. Nämligen avsiktlig minnesåtergivning samt intuitiv beteendekontroll. Denna växlingsprocess är schematiskt illustrerad nedan.

Intuitiv beteendekontroll är ett grundläggande personlighetssystem som tillåter personen att verkställa medfödda och lärda beteenderutiner. Den göds av energi från positiv affekt, som signalerar att det finns goda förutsättningar samt att personens behov blir tillgodosedda. När svårigheter uppkommer så medförd det å andra sidan att positiv affekt sjunker, vilket signalerar aktivering av avsiktlig minnesåtergivning. Den avsiktliga minnesåtergivningen inhiberar intuitiv beteendekontroll, en slags handbroms som gör att stanna till, förstå sig på situationen och utveckla en adekvat handlingsplan. Handlingsplanen kan effektivt påbörjas efter att den positiva affekten är återställd, vilket återenergiserar intuitiv beteendekontroll.

Den andra huvudsakliga uppgiften för en fullt fungerande person är att uppnå personlig utveckling, vilket betyder att personen öppnar för nya (icke förväntade eller icke önskade) information och integrerar denna information till den redan existerande självbiografiska kunskap. Enligt PSIT, för att uppnå personlig utveckling krävs det att flexibelt kunna växla mellan två personlighetssystem:

1, Objektigenkänning är ett grundläggande personlighetssystem som ser skillnaden mellan situationen och individens önskningar och förväntningar. Detta system styrs av negativ effekt som signalerar när situationen är hotfull. När hotet har desarmerats sjunker den negativa affekten och förlängningsminnet tar vid.

En zenbuddhistisk munk skulle förmodligen gilla detta inslag. ”Om det inte finns någon strävan finns inget lidande”. Så sluta sträva så löser sig allt, fniss fniss. Adepten kommer tillbaka efter ett tag men hörru. Är det inte en strävan att sluta sträva? Lärdomen är helt enkelt att vi inte kan sluta sträva. Däremot om vi sätter upp målsättningar långt utanför vår kapacitet och inre kontroll skapar vi enligt mig ett onödigt lidande. Det belyses även i SDT då resultatinriktade mål oftare skapar en negativ affekt då chansen att styra över sin motståndare i en tävling eller kundens agerande i ett säljmoment inte tillfaller individen. Att sålla bland processmål och resultatmål är således ett sätt att styra sin affekt och därmed utvecklingsförmåga.

Vidare tar objektigenkänning även avstamp inom teorier som aktivering samt mentaljämvikt. Två perspektiv som tar hänsyn kring vart individen befinner sig och vad eller vilken stressor som det ställs inför. Detta kan även kopplas till self-efficacy och self- esteem.

2, Förlängningsminne är ett högnivå personlighetssystem som generera komplexa känslor som baseras på den samtida övervägande i det pågående sammanhanget och personens tidigare minnen, värden, behov, kroppsliga upplevelse och motiv. Processen av styrandet av detta system anses vara på hög nivå genom paralleldistribuerade bearbetning som endast är delvis medveten. När förlängningsminnet gör kontakt med nya (ofta smärtsamma) erfarenheter kan dessa bli integrerade så att kunskapsbasen av förlängningsminnet blir berikat.

Detta kan återigen kopplas till inlärningspsykologi. Strävan varje individ har är ett finna en mental jämvikt. Detta är när verkligheten står i harmoni med den inre förklaringsmodellen. Människan gillar att kunna beskriva kaoset som verkligheten är för att stifta sig en känsla av kontroll. Om stolen helt plötsligt förvandlas till en kanin eller gravitationen upplevs omvänd så skulle det skrämma oss just på grund av denna anledning. Det avviker från hur vi uppfattar världen, vilket triggar igång vår stressrespons. Individer med psykos är just personer som helt frigör sig från den mentala jämvikten och har en mycket stor kognitiv dissonans (verklighet och inre beskrivning går inte ihop). Reaktionen beror på hur mycket individen värnar om att bibehålla upplevelsen av kontroll och hur mycket den kan acceptera att släppa den. En individ som tex gillar att ta hallucinergivande svampar och således ändra om sin default network code (när en hirarkisk struktur övergår till en platt organisation och delar som inte normalt kommunicerar med varandra finner en koppling) i hjärnan tränare sig således från egofrigörelse och distans till sin person, vilket kan skapa ett tillgänglig perspektiv med bestående defusions-effekt över livet. Detta kan vara förklaringen till den bestående positiva effekt som tex psilocybin har på människans psykiska hälsa (tänker lyfta en metaanalys kring detta i en senare artikel).

Både personlig utveckling och effektiv viljestyrning involverar dynamiskt skifte mellan positiva och negativa affekt-tillstånd. Att flexibelt kunna reglera mellan affekttillstånd är således en förutsättning för att låsa upp personens fulla potential.

PSIT föreslår två huvudsakliga vägar till affektreglering. Den första är via extern support, typiskt från den sociala miljön. Denna väg utvecklas främst genom ett föräldraskap där barnet ges tröst och uppmuntran av dess föräldrar.

Den sociala miljön är även viktig i det vuxna livet. Dess supportfunktion kan vara av stort värde i samband med att individen hanterar krav från livet.

Den andra vägen består av utvecklingen av färdigheter för att självreglera ens egna affekttillstånd. Enligt PSIT är interaktiva erfarenheter som är känsliga för personens behov föranledningen till associerande länkar mellan förlängningsminnet och affektsystemet, vilket formar basen för en flexibel och effektiv affektreglering.

Eftersom att alla inte har förutsättningar i livet att leva socialt gynnsam miljö, uppstår individuella skillnader i förmågan att självreglera sitt affekttillstånd.

Människor med väl utvecklade affektreglerande förmågor kommer således bättre kunna agera utefter sin fulla potential, även under svåra och stressfulla situationer.

PSIT beskriver dessa individer som ”handlingsinriktade” individer. Denna individ kan ses i kontrast till människor med en lägre välutvecklad affektreglerande förmåga som är benägna att fastna i motivations och känslotillstånd som hindrar dem från att agera efter deras behov och värden. Dessa individer brukar enligt PSIT benämnas för ”tillstånds-orienterande” individer.

Som en reflektion kring detta kan du föreställa dig två personer. En person som kan agera till en framtid som den själv skapar och en person som reagerar och följer med i ett sammanhang. Man brukar använda sig av begreppen inre och yttre kontroll som har en stark korrelation med vällevnad och allmän funktion. Att vara mer dominant till inre kontroll anses bistå med positiva egenskaper och att vara dominant med yttre kontroll anses bistå med negativa egenskaper. En inre kontrollokus är att individen uppfattar sig själv kunna kontrollera sin miljö medan en yttre kontrollokus anser sig vara ett offer av omständigheter.

En märklig samhällsutveckling idag är att vi tycks lägga affektreglering som någonting utanför individens ansvar. Du har säkert hört talas om trygga rum eller kränkningsanmälningar som görs stup i kvarten på arbetsplatser dygnet runt. Jag tror det kan vara av stor nytta att dra en skiljelinje mellan individens egna ansvar till att formas till en handlingsinriktad person och att skapa en arbetsmiljö som möjliggör behovstillfredsställelse. Jag har en ond aning om att det verkar som att många processer från förskola, skola till arbete tar detta ansvar från individen.

Jag skulle vilja se mer av utmanande rum och direkta lösningar inom arbetslag så att vi faktiskt tränar oss mer till att hantera även de svåra situationerna i livet.

Metodologi

Givet att PSIT antar ett tredjepersonsperspektiv kring motivation och personlighet, har PSIT teoretiker främst fokuserat deras ansträngningar kring att utveckla objektiva mätverktyg för personlig funktion.

En första klassificering kring dessa objektiva mätverktyg rör sig om effektiv viljestyrning. Det finns ett flertal utvecklade instrument för avsiktlig minnesåtergivning. Vidare har även ett flertal mätverktyg skapats för att mäta vägarna mellan avsiktlig minnesåtergivning och effektiv beteendekontroll genom kognitions vetenskap. Exempel är arbetsminnestest, the stroop färggivningstest(du ska namnge färgen och inte ordet) och andra mätmetoder för topdown åtgärdskontroll.

Den andra klassificeringen av objektiva mätverktyg rör personlighetssystem som är relevanta för personlig utveckling. PSIT forskare har undersökt ett flertal mätmetoder som är designade att hantera bearbetningsegenskaper av förlängningsminne, inklusive intuitiva bedömningar av semantisk koherens (språkets mening och samband), responstid för individrelevant minnesåtergivning, och sammanhang (kongruens) mellan individens implicita och explicita målsättningar. I bedömningen av implicita (ej helt medvetet formulerat) motiv har forskare utvecklat en ny sorts projektiva test (ex se på en figur och uppmärksamma association) som explicit är utformade efter PSIT principer. Empiriskt operationalisering (vetenskaps metodologi för att definiera empiriska begrepp) av objektigenkänning har fått mindre uppmärksamhet av PSIT teoretiker. Trots detta visar felavkänning och påträngande tankar att de kan vara valida indikationer av detta personlighetssystem. Vidare kan det vara möjligt att anpassa vissa visuella perceptionsuppgifter för att mäta objektigenkänning.

En tredje klass av objektiva mätverktyg relaterar till affektregleringsegenskaper. Enligt PSIT styrs affektregleringen främst av en slags flexibel form av intuitiva och omedvetna processer. Följaktligen har PSIT utvecklat ett antal metoder för att mäta intuitiv affektreglering. Till exempel en uppgift som mäter människors fördröjning i att uppfatta glada ansiktsuttryck i en grupp bestående av arga ansiktsuttryck. Andra tester har använt sig av standardiserade mätverktyg som som fokuserar på implicita affektprocesser som exempelvis the Simon Effect eller affektiv priming. De precis nämnda mätmetoder har visat sig ha god reliabilitet (precision), mät variation (att samma konstruktion mäts över specifika grupper) samt konstruktionsvaliditet(att testet avser att mäta vad det ska mäta) i 10 länder, 9 språk inklusive kinesiska, engelska, ryska och spanska.

Trots att deras huvudsakliga uppgift har varit kring objektiva metoder har PSIT forskare även utvecklat frågeformulär för självrapportering. Vissa av dessa kräver att individen brukar introspektion av deras subjektiva erfarenheter (ex. humör, personliga målsättningar), dessa kan relatera till frågeformulär som utvecklats i SDT. Andra formulär minimerar beroendet av introspektion genom att ställa frågor kring objektivt mätbara beteenden. Den mest använda inom detta avseende kallas för Action control scale (ACS) som utvärderar individens skillnad mellan handlings och tillståndsorientering. Varje fråga i ACS berör en stressfull situation där personer antingen agerar eller emotionellt reagerar. Summan av svaren genom dessa händelseförlopp ger en koefficient om individen är uppgiftsorienterad eller tillståndsorienterad.

ACS består av två huvudsakliga subklasser: Den första skalan är kopplad till kravrelaterad uppgiftsorientering (även känd som beslutsrelaterad uppgiftsorientering) och relaterar till effektiv viljestyrning. Den andra skalan behandlar hotrelaterad uppgiftsorientering (även känt som felrelaterad uppgiftsorientering) och relaterar till personlig utveckling.

Huvudsakliga fynd

PSIT har testats av hundratals studier. Är man intresserad av att läsa en review på det finner ni den HÄR. Det må vara så att teorins empiriska bas är betydande men i jämförelse med SDT är den i storleksordningen mindre. Individuella skillnader mellan tillstånds och handlings styrda personligheter har varit PSIT huvudfokus. I enlighet med teorin har personer med hög kravrelaterad beteende orientering en bättre förmåga att var mer effektiva när det gäller att hantera komplexa avsikter, både i laboratoriemiljö och i triviala sammanhang som arbete, utbildning, idrott. Dessutom tenderar personer med högre nivåer av hotrelaterade beteende orientering att vara bättre på att hantera hotfulla situationer så som: upprepade misslyckanden, påminnelse av skörhet/dödlighet, orättvisa situationer och motiverande konflikter.

Övertaget som beteende orienterande personer har över tillståndsorienterande individer visare sig än tydligare i stressfyllda situationer. Dessa stressberoende mönster passar in i PSIT teoribild kring sambandet mellan beteende- och situationsorientering samt affekt reglerande förmågor. Direkta tester av detta påstående har visat att beteendeorienterande personer är mer effektiva att självreglera deras affektiva tillstånd jämfört med situationsorienterande individer.

Här tänker jag göra en avstickare i mina egna kopplingar kring de fynd som PSIT påvisar. Inom ACT ämnar man att öka individens psykologiska flexibilitet som beskrivs som en individ som är öppen, medveten och engagerad. Dess motsats är en psykologisk rigid individ som är sluten, omedveten samt oengagerad. Jag anser att det finns tydligare paralleller som går att dragas mellan PSIT och ACT. Psykologisk flexibilitet kan beskrivas som en beteendeorienterande person med god förmåga till självreglering. En person som kan agera åt den riktning den vill i sitt liv samt härbärgera svåra tider. Jämförelse vis med en psykologisk rigid person som drivs av tillståndet pga sin situationsorientering i livet. Detta är en person som har svårt att agera och istället reagerar på livet.

Åter till PSIT tros förklaringen till denna förmåga kunna ligga i följande fynd. Att individer med bättre självreglering har större förmåga att få tillgång till förlängningsminnet. Det vill säga förmågan att koppla sina tidigare erfarenheter med det nuvarande beteendet och orientera sig därefter. Detta är en förmåga i sig som enbart fungerar vid ett optimalt stresspåslag.

Ta följande exempel. Du har en individ som sysslat med brottning i stora delar av sitt liv. Personen gör en övergång till MMA där det även tillåts andra tekniker så som slag och sparkar. Nu ska brottare gå sin första match och så fort han får ett slag i huvudet eller när upplevelsen är att det inte går som den tänkt sig återkommer det mest inövade mönstret. Brottaren kastar sig gång på gång efter benen på motståndaren trots än att den möts av hårda knän. Detta är ett typiskt scenario inom kampsporten och den förstärker PSIT:teoribild. Det är bland annat därför som idrottare har stor nytta av att arbeta med sin egen självregleringsförmåga så de kan behålla ”helikopterperspektivet” och tillgången till förlängningsminnet för att göra effektiva val i stressfyllda situationer.

Samspelet mellan SDT och PSIT

Författarna tar sig vid denna del an att finna samspelet mellan SDT och PSIT i sammanhanget att behandla frågan vad som krävs för att bli en ”fullt fungerande person”.

3.1 Konvergens

SDT och PSIT har mycket gemensamt då de delar förväntningar, insikter och empiriskt intresse. Det är därför inte förvånande att finna en historisk dialog mellan teoriskaparna själva. Julius Kuhl och Richard Ryan har bland annat debatterat jagets natur, vilket i sin tur föranledde till en gemensam artikel som går att finna HÄR. Det finns även samarbeten mellan Kennon Sheldon som har arbetat mycket med målsättning inom SDT samt Julius Kuhl redan tillbaka till 1996.

Trots det personliga utbytet och den gemensamma ambitionen mellan SDT och PSIT är teorierna inte uppenbart samhöriga. Detta pga att det finns en del skillnader i terminologi. Vidare hävdar författarna att den substantiva överenskommelsen ligger i en enbart delvis uttalad bakgrunds bild. Därmed kan det vara användbart att tidigare undersöka deras gemensamma nämnare. De tre övergripande områden som författarna vill jämföra mellan SDT och PSIT är:
A, Dess betoning på mänsklig agens
B, Anpassning av organistiskt perspektiv
C, Positionering av dualitet i människans självreglering

3.1.1 Mänsklig agens

Det största sambandet mellan SDT och PSIT är dess gemensamma fokus kring människans kapacitet att leva som fria och självstyrda agenter. Inom SDT definieras detta genom det ontologiska behovet autonomi samt fördelarna med självreglering. Inom PSIT anses den egna viljan att definieras som den högsta tillgängliga nivån inom personlighetens funktion.

Den delade betoningen på frihet och agens hos SDT och PSIT särskiljer den från andra personlighetsteorier som tenderar att ignorera och ibland förneka den mänskliga agensen. Exempelvis inom den i klassisk psykoanalys och behaviorismen föreslår att människan drivs av drifter och vanor. Likaså, moderna sociala kognitions teorier om personlighet har betonat automatiska processer före den fria viljan. En del av motståndet hos psykologer att lyfta den fria viljan som styrande tros ha att göra med att man blandar ihop fri vilja med frihet utifrån ett filosofiskt perspektiv av orsak och verkan. Författarna konstaterar att det blir en skillnad i detta utfall när fri vilja beskrivs som en komplex form av åtgärdskontroll som styrs av internaliserade värden i jaget.

Egna reflektioner kring detta är att jag ofta har stött på personer som relativiserar den fria viljans existens. Har bland annat stött på detta argument i podden sista måltiden (avsnitt 19) där Mustafa och Askhan argumenterar med Chang Frick om att fri vilja egentligen inte finns. Här tar dessa två herrar det klassiska filosofiska kausalitetsargumentet där vanor, drifter och andra biologiska faktorer styr människan likt en marionett docka. Samtalet hade tagit en helt annat form om de utgått från Baumeister, Kuhl & Koole samt Ryan och Decis formulering av vad fri vilja.

Sedan skulle jag vilja mitt i denna text rekommendera Magnus Lindwalls och Olof Röhlanders bok Motivationsrevolutionen : Från temporär tändning till livslång låga. Där de går igenom de 3 olika faser som psykologin har tagit genom åren gällande motivation. Dessa två författare argumenterar att utvecklingen gått från drifter, extern reglering (belöning och bestraffning) till autonomi. Vidare är författarna även konfunderade över varför det får sådant litet genomslag trots än att självbestämmande har den starkaste evidensen inom motivationspsykologin. Kan varmt rekomendera boken då den är skriven på bondens språk.

Tillbaka till artikeln så antar både SDT och PSIT att en person kan enbart utvecklas till sin fulla potential som en autonom agent som fritt interagerar med världen. Att definiera denna frihet är en formidabel vetenskaplig utmaning. Författarna understryker vikten i detta arbete då det i slutändan för alla psykologiska interventioner handlar om att hjälpa människor att hjälpa sig själv.

Interventioner som försöker lösa individers problem åt dem, trots deras välvilliga försök, sannolikt kommer att leda till ett bakslag vilket fostrar ett beroende till extern reglering vilket begränsar människans agens.

Organismiskt paradigm

Den andra konvergensen mellan SDT och PSIT ligger i deras gemensamma antagande om det organismiska paradigmet. Vetenskapen har traditionellt ämnat att förklara komplexa fenomen med en enklare materialistiskt kausalitets princip (en faktor som orsakar en händelse i en annan faktor). Här föreligger dock en utmaning då ett interaktivt komplext system kan föranleda till nya övergripande organisationer. Erkännandet av denna viktiga princip har lett till det organismiska paradigmet, vilket härstammar från biologin.

Det organismiska paradigmet kan summeras enligt tre huvudprinciper.
1. Det organismiska paradigmet antar att levande varelser är aktiva självreglerande enheter som arbetar för att underhålla och utveckla sig själva.
2. Det organismiska paradigmet postulerar att organismen är sammansatt av högre och längre funktionella enheter, vilket ömsesidigt påverkar varandra.
3. Det organismiska paradigmet antar att levande organismer har ett syfte baserat efter deras inre behov.

Principerna inom i det organistiska paradigmet är tydligt märkbara inom SDT och PSIT. För det första som tidigare belysts i texten ger både SDT och PSIT ett explicit erkännande av tillväxt inriktade naturen inom motivation och personlighet. För det andra är samspelet mellan högre och lägre nivåer gemensamt erkända hos SDT och PSIT som signifikativt hänvisar till självbestämmande och vilja. Ryan påpekade att båda teorierna ser självet/jaget som en process. Detta kan ses till skillnad i social-kognitiv tradition, där självet representeras som ett objekt av ens egna uppfattning och värdering. Enligt SDT och PSIT är självet själva centrumet för erfarenheten samt initiativtagaren av reglerad viljestyrda (självbestämmande) beteenden. För det tredje spelar psykologiska behov en viktig roll inom både SDT och PSIT. Teorierna har adresserat olika aspekter av dessa behov. SDT har belyst hur tillfredställelsen av psykologiska behov är en förusättning för mänsklig motivation. Medans PSIT har utvecklat hur behoven kan forma koalitioner med kognitiva system som ger upphov till implicita motiv.

Summerat menar de båda teorierna att en fullt fungerande individ borde förstås som en levande organism som är ett självreglerande och komplext system. Båda systemen menas således vara i samklang med det biologiska synsättet på självreglering. Samtidigt som SDT och PSIT motsäger sig att reducera individen till lågnivå system som tex gener, drifter, neuron, eftersom sådan reduktion bortser den integrativa kompetensen hos personen. Den integrativa kompetensen anses av båda teorierna vara viktigt för att ge möjligheten att utveckla personen till sin fulla potential.

Självregleringens dubbla natur

Den tredje konvergensen mellan SDT och PSIT ligger i den delade erkännandet av dualiteten i människans självreglering. Som författarna nämnt tidigare är SDT en slag distinktion av kontrollerad och autonom självreglering. Denna dissektion har inte urskilts inom PSIT som istället fokuserar på affektreglering inom personlighets systems interaktioner.

I frånvaron av affektiv förändring föreslår PSIT att personlighetssystem samverkar med funktionella förmågor. Denna samverkan beskrivs genom två lägen av självreglering som kan skönjas i bilden nedan.

Med denna bild skulle jag vilja reflektera över dess innebörd.

Självkontroll återspeglar den vänstra hjärnhalvans funktioner. Att planera, tänka analytiskt och rationellt samt att uppmärksamma sådant som sticker ut och är annorlunda. Den senare delen är förmodligen viktigt i processen att värdera, särskilt utifrån perspektivet av ett kollektivt jag. Det vill säga hur du tror andra tänker och vad som är normbrytande eller inte.

Självunderhåll som å anda sidan återspeglar den högra hjärnhalvans funktioner består av förmågan att kunna drömma, skapa visioner samt bygga ett narrativ av meningsskapande kring sig själv i ett större sammanhang. Vidare att kunna vara närvarande, här och nu. Att vara här och nu anses bidra med hög positiv affekt, vilket kan härledas till känslan av att vara i FLOW. Ett slags tillstånd där allt fokus är på sysslan som kan definieras som spontan, lagom utmanande med en underliggande nyfikenhet. Själv anser jag att detta tillstånd är det som uppstår när du utför något av inre motivation. När stunden i sig är det som motiverar dig. Du är engagerad pga beteendet självt. Att drömma sig bort hänvisar till låg negativ affekt. Att för en stund visualisera sig i ett tillstånd som man vill uppnå. Det kan vara att lyckas med en uppgift, att klättra i karriären eller att komma i högform till sommaren. När du drömmer om ett specifikt utfall kan du för stunden finna ett mindre negativt affektpåslag. Dock är denna klurig. Om skillnaden mellan nuet och visualiseringen är stor uppstår stress. Om skillnaden känns överkomlig kan det leda till ett lidande där beteendet och stegen till drömmen inte tas och avståndet bara blir längre.

Enligt denna modell torde erkännandet av skillnaden genom den vänstra hjärnhalvans bakre del som ansvarar för att uppmärksamma sådant som sticker ut vara den som signalerar detta till individen. Enligt modellen inhiberar denna del av hjärnan då själva drömmen och visualiseringen om en annan framtid. Frågan jag ställer mig om det faktiskt är så att misslyckade försök att nå sina drömmar leder till en släckning av den specifika visualiseringen över tid. Utifrån ett behavioristiskt perspektiv låter det logiskt. Men vad händer om personen inte kan släppa sin dröm? Att det hör ihop med personlig utveckling låter mycket övertygande utifrån ett logiskt resonemang.

Jag tänkte även utforska den andra inhiberande signalen som benämns som vilje- effektivitet. Denna förmåga kan jag tycka är mycket spännande i en prestation. Det vill säga att ha förmågan att vara närvarande och ha en ”rent kognitivt skrivbord” för den uppgift som gäller i kontrast med konkurrerande tankar och känslor som inte har med stunden att göra. Något jag själv kan tampas med är att hjärnan ibland vill skapa berättelser beroende på hur det går mitt under pågående prestation. En egenskap som inte är speciellt funktionell när kravet på fokusera är högt. Här kan jag se att den konkurrerande faktorn för prestation är den meningsskapande funktionen och den rationella och planerande delen kan vara en tillgång. Fokus i de flesta prestationer är att vara närvarande samt att besitta förmågan att ta lämpligaste beslut som högsta avkastning i en slags risk och belöningsanalys som sker i realtid.

Om vi stannar kvar vid samma område fast flyttar fokus till en mer vardaglig kontext så kan vi se att det kan finnas en konkurrens mellan att var i problemlösare läge och att vara närvarande. Att lösa problem leder till exempel till en låg positiv affekt och att vara närvarande till en hög positiv affekt. Detta är något jag uppmärksammat i livet i mig själv och andra. Att ibland tenderar vi att fastna i problemlösarläget. Vi vill komma med lösningar utan att riktigt lyssna in till vår omvärld. Man kan i detta tillstånd fråga sig om man faktiskt löser problem eller ställer till med dem? Det finns få saker som är så irriterande som när någon vill lösa problem mer för att ha rätt och få bekräftelse utifrån ett kortsiktigt perspektiv i jämförelse med att en person försöker ta in helheten av situationen och därefter agera. Detta fenomen kan till och med skönjas som en kultur där snabba beslut och tydligt agerande kan primeras eftertänksamhet och analys. En klassisk haren möte sködpaddan perspektiv.

Slutligen vill jag beröra denna punkt ytterligare då jag tycker mig finna ett mönster mellan att planera som en energikrävande process och att vara i nuet som en energigivande process. Min tes ligger i att planera kostar energi och att vara här och nu ger dig möjligheten att återlagda denna energi. Om du däremot har ett generaliserat ångestsyndrom vilket är ytterligheten att sitta fast i oron. Att konstant visualisera sig olika eventuella framtida scenarion samt att dessutom lösa dem fast de aldrig blev en verkligheten. Att pga av att vara rädd för rädslan sitta fast i en konstant överkompensation av trygghetsprincipen som lösning på livet tar själva livet från personen självt. Individen sitter fast i iden av livet och missar det då den inte använder sig av sina sinnen och tar därmed aldrig riktigt in verkligheten. Kan ibland fundera över hur många som faktiskt befinner sig i detta tillstånd. Med tanke på hur många mindfullness kurser som ges samt dess effekter det har på individen tycks det vara en majoritet. Det finns en sägen i detta scenario att inte bli sitt verktyg. Det vill säga att kunna planera är en mycket värdefull förmåga och den som skiljer oss från andra djur. Överdriver vi denna förmåga blir vi dock frånkopplade verkligheten och därmed har en lägre förmåga än de flesta djur. Så om du har kontrollbehov. Ge närvaron en chans så ska du se att över tid vågar du lita på att du hanterar livet bättre än vad du tror när det blir ett skarpt läge då du faktiskt har energi och närvaro att hantera den. Istället för att gå runt med skygglapparna av din egen visualisering om livet självt. Så som de inhiberande sträckade linjerna pekar på verkar de den ena positionen hämma den andra. Det vill säga att det finns en tippingpoint där det går från en negativ spiral till en positiv. En balans mellan att vara i tankarna och att vara i FLOW.

I övrigt kan jag övergripande se att förmågorna inom den vänstra hjärnhalvan så som att planera och värdera är associerade till låg positiv affekt och hög negativ affekt. Detta till skillnad till höger hjärnhalva som bistår med låg negativ affekt och hög positiv affekt.

Enligt PSIT samverkar avsiktsminnet (intention memory) med
objektigenkänning (objekt recognition) genom en slags steg för steg process. Denna koalition kallas för självkontroll (self- control). Under självkontroll försäkrar sig avsiktsminnet att personen engagerar sig med problemlösning och planering, medans objektegenkänning försäkrar sig om att dessa planer genomförs dygdigt och med precision. Eftersom självkontroll guidas genom det explicita språket så är den mycket mottaglig av verbala instruktioner. En person som befinner sig i självbehärskning kommer således vara mer benägen att formas efter den sociala kontexten samt normer för vilka beteenden som anses tillåtna. Detta liknar SDT:s externa regleringsbegrepp introjicering. Detta begrepp kan förklaras som din dialog med överjaget eller hur du uppfattar att din omgivning tycker. En person som befinner sig inom ett självbehärskningstillstånd kommer ha en lägre benägenheten att njuta av hens aktiviteter då avsiktsminnet inhiberar positiv affekt. I kontrast kommer personen att bli triggad för det potentiella hotet om straff givet att objektigenkännning aktiverar negativ affekt. Den funktionella profilen av självkontroll korresponderar därmed enligt författarna med SDT:s begrepp för självreglering.

Tänkte här reflektera över en fiktiv och mer eller mindre överdriven personlighet. Tänk dig en person som har ett stort kontrollbehov. Allt i dess miljö är planerat in i minsta detalj och allt som avviker är ett stort hot och leder till neurotiska utspel. Den personen som försöker kontrollera verkligheten till den grad som krävs för att mätta sitt egna begär av kontroll, har inte tid att vara lycklig. Vi kan inte alltid kontrollera den yttre miljön och om vi enbart klarar av att vara i sådana miljöer vi kan kontrollera kan det innebära en ganska stor begräsnings. Allan Wats som är min favorit filosof sa en gång att försöka styra tankarna är som att försöka stryka vatten med ett strykjärn. Ju mer du försöker platta till vattnet ju mer vågor skapar du. En person som sitter fast i självbehärskningstillståndet försöker göra samma sak fast med omgivningen.

Din interaktion med din omgivning brukar ofta ge de tre olika alternativ. Du kan acceptera den för vad den är och låta den vara, du kan försöka förändra den eller du kan lämna den. För att komma ur självbehärskningstillståndet behöver du öva på förmågan att tillåta saker att vara vad de är. Detta innebär inte att lägga sig platt och acceptera allt, men åtminstone kunna skilja på vad du kan och inte kan kontrollera. Samt kanske till och med vad du bör och inte bör kontrollera. Att till exempel försöka lösa en situation för en annan för sin egen skull skulle kunna vara ett exempel där narcissism trumfar den ”goda intentionen”. Att försöka kontrollera någon annan med välvilja får ofta motsatt effekt. Särskilt om det inte är förankrat med individens egentliga behov.

Enligt PSIT är förlängningsminnet (extension memory) i samarbete med intuitiv beteendekontroll i en slags parallell process som ger upphov till föraningar och känslor. Denna process kallas för självunderhåll. Under självunderhåll genererar förlängningsminnet komplex intuitioner och känslor, vilket guidar personen till kongruent handling. Implementeringen av dessa handlingar understödjs av effektiva rutiner och intuitiva beteenden- kontroll, vilket drivs av positive affekt. Detta skall inte förväxlas med sinnesslöas inlärda beteenden. Självunderhåll anses därmed inte vara en bottom- up process med passiva stimuli till responskedjor. Utan självunderhåll anses därmed att vara ett top- down perspektiv av personens internaliserade värden, personliga narrativ, självbiografiska motiv som är en del av förlängningsminnet.

Eftersom förlängnings minnet har en bred översyn av en persons livserfarenhet, kan systemet generera sekundära lösningar och handlingsalternativ som leder till flexibla och kreativa beteenden. Begreppet självunderhåll i PSIT har därmed enligt författarna viktiga liknelser med SDT:s begrepp om självstyrande självreglering.

SDT och PSIT sammanstrålar därmed med ett liknande koncept av två lägen kring självreglering. Lärdomen är att människan ofta kan vara sin egna värsta fiende. Genom att sträva efter att styra sina egna beteenden finns risken att individen kommer längre ifrån sina egna behov och värden, vilket underminerar det psykologiska välmående. Det verkar omöjligt att undvika kontrollerad reglering som helhet eftersom externa krav är en ofrånkomlig del av vardagslivet.

Att hitta rätt balans mellan dessa självreglerande lägen är en aspekt i att bli en fullt fungerande person.

Här upplever jag behovet av reflektion. Detta är något jag personligen kan relatera till. Att balansera det som är bra för sen och det som känns gött nu är en klassisk kamp. Lusten vs förståndet. Vice vs virtue. Det finns en dualitet i detta, där gränsöverskridandet, trotset eller transgretionsbeteendet bär med sig en lockelse. Vi människor tycks ha en behov av både struktur samt att ibland kliva bortom den. Utifrån ett utvecklingsperspektiv så är gränsöverskridande i sig något som utvecklar individen. Våra barn gör det dagligen för att se vad som tillåts och inte. Vi kanske utsätter oss själv för det när vi ser den hägrande godisskålen fast vi strävar efter en viktnedgång. Ibland tar människan till beteenden som vi egentligen inte kan stå för. Det blir något för att fylla ut livet med. Vi kanske äter för att vi är uttråkade eller att vi har det stressigt i livet. Det jag verkar argumentera för är om vi har svårt att finna acceptans och konstatera livet för hur det upplevs finns det en risk för att vi hamnar i reaktiva beteenden som går emot våra värden. Här uppstår en kognitiv dissonans mellan vad vi vill vara och vad som faktiskt utspelar sig.

Den andra aspekten kring att ha en förmåga att följa sina värden ligger i hur kommunikationen sker med ditt självprat. Om du har en kontrollerade och befallande röst som kanske dessutom är nedlåtande om du misslyckas kan det ställa till problem när det kommer till din self- compashion. Det vill säga att du behandlar dig själv illa. Det behöver inte gå så långt utan att det räcker med att du har yttre målsättningar så finns det en risk att skapar en frustration för att vilja ha något du inte till fullo kan kontrollera. Detta är en av de viktigare aspekterna i livet. Att kunna skilja på vad du kan och inte kan kontrollera. Därefter försöka njuta till fullo kring de bitar som du kan kontrollera då detta är portalen till att skapa ett flowstate. Det som utmärker ett flowstate är att du har feedback i realtid kring om det går bra eller ej. Det är här tiden stannar och dessa situationer är ofta något vi längtar tillbaka till. Det kan vara när du befinner dig i en grupp. Alla har en harmonisk målbild, kommunikationen är effektiv verbalt, ni kan även kommunicera icke verbalt på ett effektivt vis. Ett slags hive-mind tillstånd där sammanflätat uppnår något tillsammans. Här finner ni meningsfullheten och människans sanna styrka.

Diskrepans

SDT och PSIT skiljer sig även på meningsfulla sätt. När två teorier skiljer sig åt är det lockande att argumentera för vilken som har rätt och vilken som har fel. Det finns ett mer integrerande sätt att undersöka teoretiska skillnader. Ett sätt att se på teoretiska skillnader är att de helt enkelt bygger på olika perspektiv. Till exempel, ett klassiskt problem inom fysik är frågan om ljus består av partiklar eller vågor. Denna frågeställning löstes så småningom genom kvantfysiken, som visade att ljus har en dubbel natur som ibland tar formen av partiklar och vid andra tillfällen som vågor. Detta historiska exempel illustrerar hur två till synes motsägande teorier i själva verket var valida för att förklara ett komplext fenomen. Givet att personlighet och motivation är två mycket komplexa fenomen så kan dess skillnader i slutändan handla om skillnader i perspektiv.

Jag brukar själv tänka på detta fenomen som att du föreställer dig en yta som är tänkt att beskriva ett visst fenomen. En teori är som ett antal pusselbitar som du lägger över fenomenet och beskriver dess olika delar. Om du lägger en annan teori parallellt över samma fenomen så kommer du se att pusselbitarna (begreppen/faktorerna) skiljer sig åt. Vissa går in i varandra. Vissa tar upp ytor som den andra teorin inte har eller att det finns flera pusselbitar medans en annan har färre.

Ett annat förhållningssätt är att lösa teoretiska skillnader med vetenskaplig metod. Traditionellt ses vetenskapliga teorier som goda uppskattningar av en universell sanning. Vetenskaplig sanning har ett viktigt övertag genom att premiera teoretisk noggrannhet, verifierbarhet, parsimoni och debatt.

Parsimoni kan översättas till njugghet och betyder sparsamhet. Det finns ett verktyg inom forskningen som kallas för Occams rakkniv. Det är en process för att komma fram till den enklaste och mest sannolika svaret. Den innebär att man inte ska anta fler företeelser eller ting än som behövs för att förklara de observationer man gör. Rakkniv syftar på att man rakar bort onödiga antaganden för att nå den enklaste förklaringen. Man använder helt enkelt bara sig av det man kan observera och mäta.

Den vetenskapliga realismen är vanligtvis inte tillräcklig för att skapa tillfredsställande svar på den verkliga världens problem. Cacioppo och Co har därmed föreslagit att den vetenskapliga realismen kan kombineras instrumentalism, eller föreställningen av att vetenskapliga teorier hjälper att besvara frågor och lösa problem inom givna domäner. Vetenskaplig instrumenatalism fostrar teoretisk innovation (lösningsfokuserad), syntes(sammanförande), generativitet (system som alstrar) samt omfattning som krävs för att överkomma bristerna inom vetenskaplig realism. Ett instrumentalistiskt förhållningsätt består av att fråga vilka olika typer av problem som kan uppkomma genom användandet av olika teorier. Denna metod kan även hjälpa med att förena olika motsägelsefulla teoriers insikter. Det handlar helt enkelt om ett lärandeperspektiv genom nyansering och ökad komplexitet.

Med dessa övervägande i åtanke skall vi hantera tre viktiga divergenser mellan SDT och PSIT.

SDT och PSIT skiljer sig i:
a, huvudfokus på förstaperson och tredjepersonsperspektiv
b, gör skillnad på motivation och vilja
c, skildrar behovsfrustration som en potentiell katalysator till personlig utveckling.

Varje divergens kommer att behandlas separat med direktivet att nyttja perspektiven

a, om det rör sig om en skillnad i perspektiv.
b, om teorierna verkar inom olika sorters problemområden.

Första- jämfört med tredjepersonsperspektivet

Den första och vad författarna anser som den viktigaste skillnaden mellan SDT och PSIT är hur de ser på motivation och personlighet. SDT fokuserar på förstapersonsperspektivet, vilket vi kallar för subjektet. PSIT å andra sidan använder sig av ett tredjepersonsperspektiv. Den beskriver således människan som ett objekt av ett flertal förmågor.

Distenktionen mellan första- och tredjepersonperspektivet relaterar till frågan om hur en objektiv mekanism inom vissa organismer framkallar en subjektiv erfarenhet. Detta kallas även för ”the hard problem of consciousness” Vill du dyka närmare i detta kan du kika på följande filmklipp:

Om jag försöker mig på att beskriva min definition av medvetandet så är det. Ett högnivå samordningssystem för överlevnad. Det är en erfarenhets- skapare, en berättelsemaskin och där vår uppfattning av tid skapas. Det är även den del som vi kan vara mer eller mindre medveten kring som styr våra beteenden i vardagen. Processen medger att omvärlden kan uppfattas, erfarenheter kan tillskansas samt drivkraft kan initieras efter våra självreglerande behov. Genom att lagra erfarenheter skapas tid samt känslan av att vara ett subjekt. Systemets uppgift är självbevarelse.

Jag kan verkligen rekommendera böckerna: Medvetandets återkomst: Om hjärnan, kroppen och universum av Per Snaprud samt medvetandet mot alla odds: hjärnforskningens svåra problem av Göran Frankel.

Det ska bli spännande att se vad filosofer och forskare kommer fram till gällande the ”hard problem av consciousness”, precis som det låter så är denna gåta inte lätt att lösa.

Med hänsyn till detta kan skillnaderna mellan SDT och PSIT perspektiv verka hopplöst att lösa men författarna väljer att förklara det i relativa termer och inte något som är absolut. Även fast SDT har fokuserat på förstapersonsperspektivet, så har de även studerat objektiva mätningar av motivation och personlighet. Vidare har även PSIT som utgått från tredjepersonsperspektivet så har teorimakarna även utformat studier för att mäta själv-rapporterade motivations och personlighets enkäter.

Genom instrumentalismens perspektiv försöker första- och tredjepersonsperspektivet adressera ett antal olika problem- Förstapersonsperspektivet möjliggör att empatisera med personen, det vill säga att forskaren kan dela liknande erfarenheter och känslor hos testpersonen. Författarna anser detta vara något mycket värdefullt då det möjliggör användandet av intuition hos forskare som kan vara ett komplement till deras vetenskapliga analys kring motivation och personlighet.

Det finns en intressant populärvetenskaplig bok kring just detta fenomen där Malcom Gladwell lyfter just intuition som en högnivå egenskap för att kunna förutse kausalitet. Det jag minns från boken var ett exempel på en tenniscoach som kunde se om det blev ett servess eller inte innan bollen hade slagits. Hans träffsäkerhet var mycket hög. Argumentet är att om du befunnit dig i en viss miljö under en lång tid utvecklar du något som är över den rationella självpratet av jutaplex logik (världen förklarad genom dominologik). Det hela destilleras ner till en känsla som uppkommer från det omedvetna. Personen har lärt sig att sålla i en stor uppsjö med data och kan därmed förutse nästa steg. Detta kan låta som magi men det är en normal företeelse i samtliga moment där det handlar om att bemästra en förmåga. När du börjar spela gitarr, behöver du vara fokuserad på varje finger, lära dig att tolka nya symboler samt att utföra det med en viss takt. När du har kommit längre tänker du inte längre på varje individuell fingerföring utan det komplexa har blivit sammansatt till motoriskt program som du kan styra med känslan. Kanske sitta och jamma lite och skapa musik därefter. En förutsättning för att intuitionen skall vara god är att individen utsätts det specifika tillfället under en längre tid. Detta är sannerligen en av de häftigaste aspekterna med att vara människa. Boken Blink av Malcom Gladwell ger en mycket inspirerande insikt i detta fenomen.

Trots att förstapersonsperspektivet används hävdar författarna att det ofta sker i samband med objektiva mått. Vidare har det visat sig finnas ett ganska starkt samband mellan subjektet och de objektiva observationerna, vilket styrker att subjektet självt kan vara av stort värde. Dock finns det alltid en återkommande ovisshet kring till vilken grad subjektets uppleves stämmer överens med de objektiva mätningarna.

Jag personligen brukar tänka i termer av att försöka triangulera min förståelse. Det skulle kunna vara att använda ett flertal perspektiv och mätmetoder samtidigt. Det är lite som analogin där ett antal blinda försöker beskriva en elefant genom enbart känseln. Någon håller i snabeln och någon i svansen. En tredje kanske håller vid magen. Tänk dig att de sätter sig ihop tillsammans och försöker måla upp en total bild utifrån deras upplevelser. Genom att mäta både från subjektet och objektet kan man således komma närmare verkligheten genom att stämma av om dessa bilder stämmer överens. Ofta inom vetenskapen värderar man de objektiva mätningarna högre då de har högre reliabilitet. Jag skulle hävda att inom psyko-sociala studier har subjektiva mätningarna en potentiell högre validitet. Särskilt när det kommer till kvalitativ datainsamling.

Dock skall det tilläggas att det finns människor som är ”främlingar för sig själv”, som inte har kontakt med deras djupare känslor och drivkrafter. Denna alienering kan särskilt uppstå inom inre strävan och personliga svårigheter eftersom meta kognitiva förmågor och självreglerande strategier tenderar att vara låga hos individer med låg personlig utveckling.

Om du inte vet vad du känner är det svårt att fatta rimliga beslut. Personligen kan jag tycka att det är ett tveeggad svärd. För jag anser att det finns ett tillstånd när man låter sökandet inåt gå för långt. Detta är situationer där personer inte bara känner efter utan även reagerar på sin introspektion. Den vanligaste situationen här är att vara rädd för rädslan, vilket är en förutsättning för att tex sitta fast i panikångestattacker. Det är som att brandlarmet går igång för tidigt då systemet är överkänsligt.

Författarna lyfter förmågan att se sig själv både som subjekt och som tredjeperson. Hur dessa är relevanta verktyg för att orientera sig med sin omgivning. Är du tex en person som enbart utgår från subjektet kan du föreställa dig en individ med det fultolkade perspektivet att vara narcissistisk lagd. Medans om du ser en person som enbart ser sig i tredjeparts perspektivet en individ som inte har en förmåga att välja med utgångsläget att själv vara i sätet.

Personligen anser jag att förmågan att kunna se sig själv i ett tredjepartsperspektiv är en förutsättning för upplysning. Det är ett perspektiv som tillåter distans och att se och tolka världen ur ett mer faktiskt tillstånd . Medvetandet är lurigt och berättelsen som vi antingen har innan, under eller efter beteendet kan skifta mer eller mindre hos individer baserat på hur medvetna de är. Freud benämnde de omedvetna skyddsmekanismerna för mental jämvikt som försvarsmekanismer. En slags inövad strategi som personen historiskt löst liknande situationer med. Dessa kan vara mer eller mindre effektiva. Att tex frigöra sig från sina försvarsmekanismer kan vara ett slags upplysningsideal för att komma närmare livet. Men för att detta skall vara möjligt krävs att individen kan vara i kontakt med sina känslor. Desto djupare kontakt i komplexitet ju mer exakt navigeringsmöjlighet med dess omvärld.

Jag vill även lyfta att försvarsmekanismer inte nödvändigtvis behöver vara något negativt. Ibland kan dessa inkörda processer underlätta hanterandet av livet. Det kan tex handla om att nitiskt organisera sig vid stressfyllda situationer. En strategi som kan underlätta nya miljöer i livet. Det är när vi inte längre har behovet av dessa mekanismer som det faktiskt kan bli ett hinder. Som en slags tvångsbeteenden utan egentlig applicering eller funktion till vår livssituation.

Willson 2002 påstår att människan hanterar sig själv som en främling. En slags process som brukar kallas för alien-nation som är prevalent bland när personen inte har kontakt med sina egna känslor eller sina inre drivkrafter. Detta kan bli framträdande inre strävan och personliga svårigheter om de meta kognitiva förmågorna tenderar att vara lägst utvecklade hos individen.

När människor tappar kontakt med sig själv kan ett tredjepartsperspektiv vara användbart för att det kan ge individen information som grundas i en mer objektiv observation. Att skapa distans kan skapa nya insikter, särskilt i kontrast med personens subjektiva förstapersonsperspektiv. Forskare och yrkesverksamma inom personlig utveckling har skapat ett flertal procedurer för debatt och försoning mellan objektiva och subjektiva psykometriska mätinstrument.

Skillnaden mellan motivation och vilja

Den andra skillnaden mellan SDT och PSIT relaterar till distinktionen mellan motivation och vilja. Denna distinktion är inte explicit funnen i SDT, den finns även i Lewinians tradition. I den Lewianska traditionen är motiverade handlingar ett direkt resultat av val som personer gör baserat på hänsyn till dennes förväntningar och värderade riktning. Människors val är inte alltid medvetna eller avsiktliga och de kan även önska fel saker till sig själva.

SDT antar att människor, oavsett om de inser det eller inte, fundamentalt har friheten till att välja den väg de vill i livet och därmed vilken typ av person de vill vara. När människor konsekvent väljer aktiviteter som stimulerar deras behovstillfredsställelse, deras inre motivation så kommer deras välbefinnande att öka. När människor konsekvent väljer aktiviteter med yttre belöningar som tex pengar eller status eller undviker extern bestraffning som tex smärta, förlöjligande, eller undviker deras inre motivation så kommer deras välbefinnande att minska.

SDT hävdar således för att bli en fullt fungerande person krävs att du fattar rätt beslut i ditt liv.

I kontrast gör PSIT en skillnad mellan motivation och vilja enligt Ach´’s volition psychology. Enligt PSIT kan personen göra alla korrekta val, vara högt motiverad att införliva sina personliga mål. Dock om personen saknar viljekompentenser så kommer de trots allt att misslyckas att följa upp sina val med adekvat beteende. Det innebär således att göra rätt val inte är tillräckligt enligt PSIT. För att en person skall lyckas nå sin fulla potential behöver de bemästra relevanta vilje- uppgifter som tex att kunna planera eller att hålla humöret uppe. PSIT menar således för att bli en fullt fungerande person krävs således inte bara egenskapen att kunna fatta rätt beslut utan att även följa upp dessa med hjälp av vilje-färdigheter som krävs för att införliva dessa val.

Om jag öppet reflekterar över PSIT:s ingång i detta så kan jag inte annat än att hålla med. Du kan bestämma dig för att gå ner i vikt utan att klara av det. Du kan ge dig fan på att stå upp för vad som är rätt för dig i din arbetsmiljö men snubbla på målsnöret då du inte ville ställas inför obehaget att konfrontera. Inom ACT finns en analogi som är ganska talande i detta fallet. Det handlar om att du kan se din värderade riktning ungefär som en buss på väg mot sin destination. Målet är valet men under resan har du ett antal resenärer som symboliserar dina tankar. En kanske säger nedlåtande saker till dig, en annan ifrågasätter dig själv, en tredje är ambivalent och en fjärde aggressiv. Hur du som busschaufför hanterar dina medresenärer är avgörande hur du tar dig fram i värderad riktning.

PSIT nyansering av av vilja innebär inte att den är inkompatibel med SDT. Utifrån ett instrumentellt perspektiv finns det grund att tro att vilje-processer kan vara ett gott komplement till SDT:s motivationsprocesser. Exempelvis är människor mer benägna att att följa upp sina internaliserade mål när den understöds av en specifik handlingsplan (viljekonstruktion). Det omvända kan även ses där en specifik handlingsplan har en mycket större chans till ett positivt utfall när den tas fram i ett autonomistödjande klimat. Om vi kikar på motiverande samtal som det klassika coachande perspektivet som är allmänt utbrett ger bäst effekt så är det just ett teoretiskt hopkok av PSIT och SDT. Genom att autonomi-stödja individen och hjälpa till att konkretisera målsättningar till handling skapar man det som ser ut som det mest effektiva sättet att facilitera hållbar utveckling över tid. Dock ska det sägas att MI- Samtal inte framställdes med dessa teorier som grund då det är en helt annan historia. Men metoden stöds av det teoretiska ramverket som utvecklats i samtid med användandet av MI-samtal som process.

Tillbaka till artikeln i fråga. Att skapa specifika handlingsplaner stödjer målprocesser mer när människor uppmuntrade till ett autonomi stödjande förhållningssätt. Dessa fynd pekar på att kombinationen mellan SDT och PSIT kan möjliggöra att människor i större utsträckning lyckas nå deras potential jämfört med om endast ett perspektiv användes separat.

Fördelar med behovsfrustration

Ett tredje samband mellan SDT och PSIT finns i erkännandet av de effekter som uppkommer när psykologiska behov inte tillgodoses. Först och främst innan vi ger oss an att uppmärksamma skillnaderna mellan dessa två teorier så får vi konstatera att de har mycket gemensamt när det gäller psykologisk behovsfrustration. Båda uppmärksammar exempelvis att behovsfrustration kan ha ogynnsamma effekter på motivation och välmående, särskilt när individen utsätts för längre episoder av där eras behov negligeras. Ett annat exempel är att SDT och PSIT båda erkänner att människan har förmågan att hantera och komma tillbaka från jobbiga livshändelser. Ett tredje exempel är att de båda teorierna erkänner att när en individ lärt sig hantera en jobbig livshändelse så bygger den långsiktig tålighet mot framtida utmaningar i livet. Detta genom att individen lär sig stresshantering och förmågor att hantera sina känslor. Utifrån dessa tre exempel tycks det råda ett samförstånd mellan teorierna.

SDT och PSIT ser olika på behovsfrustration som en förutsättning för psykologisk utveckling. Enligt SDT är behovsfrustration ett tillstånd som omöjliggör personlig utveckling jämfört med behovstillfredsställelse som ses som en förutsättning för utveckling. SDT erkänner att behovsfrustration kan leda till utveckling och reseliens men detta sker först efter att behovstillfredsställelse är möjlig. Dock anses reseliens vara en funktionell försvarsmekanism som kan lösa individens rådande problematik men också potentiellt skapa problem i en annan. Reseliens är därmed inte en primär näringskälla för utveckling och välmående. Det enda sättet en person kan skapa en genuin utveckling är genom att tillfredsställa de grundläggande psykologiska behoven självstyre, kompetens och tillhöra. Behovsfrustration anses vara det omvända att bli kontrollerad, nedvärderad och att inte känna att man hör till i det sociala sammanhanget.

PSIT menar på att behovsfrustration, tillsammans med negativ affekt skapar en möjlig väg till personlig utveckling förutsatt att individen har tillräckligt med resurser för stresshantering. Enligt PSIT beror endast de skadliga effekterna av behovsfrustration i den grad individen blir överväldigad av de negativa känslor som tillhör.

De flesta av oss har säkert legat sömnlös i perioder av vårt liv då tankarna är så pass aktiva. Dessa tankar kan vara oss till gagn men de kan även bli som man lyssnar sönder en musikslinga på hög volym som bara går på repeat när efterfesten är över. Det finns en balans som råder mellan aktivering och återhämtning. Att tänka eller låta tankarna snurra när man egentligen känner ett växande behov av sömn kan få vem som helst att få sömnproblem. Det blir en ond spiral lite som att man inte får prata om för då kanske man fastnar igen. Det finns ett flertal fungerade strategier som kan avhjälpa individen med detta moment 22. Att läsa en bok för att avleda tankarna till en aktivitet, att köra en kroppsscanning innan sömn . Att skapa sin ritual som vaggar in dig och din orolighet i härlig struktur. Ungefär som att borsta tänderna fast för tankarna. Att ta kontroll och känna att det fungerar är det bästa receptet för välmående. Vi vet det att vi kan hantera mycket smärta bara vi kan styra när den infinner sig. Det är det som är fördelen med att träna både kropp och knopp. Man ramar in utrymmen där sådant händer så man kan göra annat resterande delar av dagen. Om vi tar tex smärta så upplever vi den inom träning fast inom en positiv kontext. Mjölksyra gör ont, att pressa sig till nästa nivå gör ont, att få en krampaktig känsla av pump gör ont men med tiden lär vi oss att älska det och då känns det gött. Detta är den stora kraften och svagheten hos människan. Vi kan välja hur vi tänker på saker. Det bästa är således att se över sina tankestrategier så man inte går och bär på onödigt skit i bagaget som gör att du tex inte svarar på träning, känner glädje i tillvaron, vill umgås och dela med dig av det du kan. När du inte längre älskar det du älskar då vet du att något är på g. Fila på att plocka russin som du samlat på dig. Lär dig att återhämtning kan utföras på ett flertal olika vis. Du kan variera. Brukar vara en bra strategi för att ta sig fram dag för dag. Ibland funkar det, ibland inte. Ibland behöver man vara närvarande i sin återhämtning. Att välja det du specifikt behöver i stunden. Att bli ”in tune” med dig själv och likt en 100m löpare bara lägga energi på det som behövs för att ta sig fram. I dom stunderna behöver du vara engagerad i dig själv. Som du förstår innebär detta att du egentligen inte skall lyssna till andra för att må bra, du ska lära dig att lyssna till dig själv.

Åter till PSIT, som menar att om du kan hantera dina negativa känslor så uppstår inga negativa effekter. Man kan tänka sig det klassiska ordspråket: Det som inte dödar, härdar. PSIT menar vidare att behovsfrustration kan vara en förutsättning för att öka individens potential. Med detta perspektiv ser vi människan som anti-fragil. Det vill säga människor klarar inte bara av att hantera behovsfrustration utan det är något vi är behöver i vår utvecklingsresa.

Jag anser detta vara ett mycket viktigt fynd. Min uppfattning är att det bland socionomer och psykologer över lag infinner sig en slags skyddad verkstad. Detta präglar dem som söker hjälp till att: stressa ner, ta det lugnt, inte ställa så mycket krav, vara sig själv, ej utvärderas och framför allt den sanningen som är sann är den du som subjekt bär på. Funkar inte det så putta in lite medicin and off you go. Om vi tittar på hur samhället är uppbyggt så finns inte denna skyddade verkstad mer än inom den terapeutiska salen. Strategierna kanske funkade i det slutna kuddrummet men i verkligheten gav de en avklingande effekt. Jag anser att exponering till obehag är viktigt och jag är fullt medveten om att det inte känns naturligt att uppsöka. Dock behöver man rationellt kunna sålla kring vart du väljer att investera ditt obehag. Kan du styra det eller ej? Växer du av obehaget? Finns det KASAM? Har du möjlighet att reglera det vid behov?

PSIT förklarar fördelarna med behovsfrustration genom att det tvingar individen att använda motsättande personlighetssystem. I och med detta skifte öppnas ett fönster för större informationsutbyte mellan systemen. I och med detta utbyte kan individen införskaffa sig nya kompetenser och insikter om sig själv samt världen.

Det finns således en skillnad mellan SDT och PSIT när det kommer till behovsfrustration som en katalysator för personlig utveckling. Vid första anblick tycks de båda teorierna motsäga varandra. Tittar man dock närmare finner vi att de har olika förståelse till vad personlig utveckling betyder. Inom SDT är personlig utveckling ett naturligt driv som kommer från autonomi och självreglering. Detta innebär att en persons utvecklingstendenser kan vara vilande men är inbyggda i personens jag. Enligt klassisk Piaget terminologi kan denna process kallas för assimilation eftersom personen tar ny information till förexisterande scheman och strukturer inom jaget. Inom PSIT tillhör denna process inom självbevarelsedriften.

Som tidigare påpekat har personlig utveckling en annan mening inom PSIT. Här anses personlig utveckling hänga samman med en komplex kognitiv struktur av högre rang (som hänger ihop med förväntningar och meningsskapande) och när den genomgår revision till ny information som inte tidigare varit tillgänglig hos personens tidigare erfarenhet och kunskap. Genom klassisk Piaget definition kan det kallas för ”ackommodation” eftersom individen tvingas att ändra fundamentala scheman och strukturer inom sig själv för att göra ny information tillgänglig. Den personliga utveckling som PSIT beskriver handlar om ackommodation vilket i sin tur ser konfrontationen av den smärtsamma erfarenheten som en nödvändigt moment till personlig utveckling. Här skiljer sig PSIT med SDT som ser personlig utveckling genom assimilation, vilket tenderar att associeras med positiv affekt.

Om vi stannar upp här en stund och reflekterar över det som sagts så innebär det i sak att man kan se två utvecklingsspår för personlig utveckling. Den ena är att omge sig i en miljö som minimerar behovsfrustration för att maximera individens utvecklingspotential. Det andra är att dra lärdom av sina misstag och tillkortakommande på ett konstruktivt vis. Båda ryms i livet och ibland vet man inte vad ett misstag är förens man gått igenom processen. Det man själv kan göra med denna kunskap är såklart att sträva efter ett friktionsfritt liv gällande onödiga behovsfrustrerande moment men också dra lärdom när vi ibland tenderar till att fastna i dem. Man kan ställa sig frågan: Varför är jag här? Vad var det egentligen som hände? Är det jag eller miljön som bidrog till detta? Hur hänger det ihop med min värderade riktning och moral? Genom att kontemplera sig själv som en individ i ett sammanhang och hur det hänger samman med dennes värderade riktning kan man enligt mig konstruktivt utvärdera situationen och börja ta aktiva steg till utveckling mot det hen vill. Den resan är dock kantad med vågor av återkommande relaps där det kan vara av godo att ha en reflekterande miljö som bidrar till att skapa distans och acceptans till processen.

Piaget har dock ett tredje alternativ när det kommer till SDT och PSIT skillnad på personlig utveckling gällande assimilation och ackommodation. Det är nämligen att sträva efter dess optimala balans i livet. Vilket kan till viss grad skådas visuellt i denna graf:

Jag anser att balansen mellan Assimilation och Ackommodation är FLOW. Ett tillstånd som vi kommer att kika närmare i framtida artiklar.