Jag har skrivit om Acceptance och commitment therapy tidigare. Om du missat det finner du texten här: http://ptbuddha.com/personlig-utveckling/vagen-till-psykologisk-flexibilitet/
Det finns mängder med empiri som påvisar att Acceptance och commitment therapy (ACT) är en metodologi som ökar välbefinnande och minskar psykisk ohälsa. Med samma mekanismer som slår generellt på välmående skapar det även specifika lösningar för kroniska tillstånd.
ACT: Ökar välbefinnande under kroniska tillstånd som:
-Cancer. (Feros, Lane Ciarrochi & Blackledge, 2013)
-Multiple Scleros (Carrigan & Dysch, 2015)
-Hjärnskada (Kangas & MacDonald, 2011)
(Källhänvisningar finner du i studien längst ner i denna artikeln)
När det handlar om ACT användande för stroke-patienter har författarna Majumdar & Morris, 2018 upptäckt ett flertal positiva effekter samt även praktiska tips i hur en sådan verksamhet kan organiseras.
Nyckeln tycks ligga i ACTS ena kärnvärde acceptans. Att inte göra motstånd till en ny kronisk upplevelse. Att konstatera ett tillstånd för vad det är tycks vara en förutsättning för att starta en positiv utvecklingsresa (Hayes, Luoma, Bond, Masuda & Lillis, 2006).
Sidnotering av Jarno
Smärta är ett fenomen av dels en aktionspotential från en nociceptor och dels en kontrollerad körning/jämförelse (i det centrala nervsystemet) med tidigare erfarenheter i vår överlevnadsmekanism. Om kroppen tolkar signalen som farlig vidtar den åtgärder att skydda organismen. Bland annat genom att tolka det som skadligt vilket i sin tur bidrar till inhibering av rörelseapparaten. Detta är kroppens sätt att undvika skadliga händelser. Ibland kan smärtan ändras genom att omprogrammera erfarenheten och ibland kan det vara att stänga av själva signalen. Om du gör motstånd till upplevelsen av smärta innebär det i sak att det ökar lidandet. Om du accepterar signalen finns inget lidande. Detta tankesätt kan appliceras psykologiskt såväl som fysiologiskt. Det kan även vara ett perspektiv som skapar interventionsmöjligheter och dialog tillsammans med en klient/patient.
Nedan finner du en underhållande föreläsning kring just ämnet smärta.
Anledningen till varför Majumdar & Morris (2108) tror att ACT kommer vara effektiv för strokepatienter är:
- Ett salutogent perspektiv som behandling som fokuserar på ökat välbefinnande.
- Att fokus inte ligger på specifik symptomhantering.
- Metodens betoning på att utveckla acceptans för dem med bestående men.
- Att ändra individens förhållningssätt och relation till tankar och känslor.
- Att stimulera defusion till tankar/känslor och öppna för jaget som kontext.
- Att utveckla en mer grundad identitet.
- Att upptäcka kärnvärden hos individen.
- Att sätta mål på ett meningsfullt sätt för individen som främjar dess utveckling.
Interventionen som de valde för denna studien var i gruppformat. Detta pga. begränsade ekonomiska medel.
Urval
Strokepatienter som har svårt att anpassa sig till sin nya vardag. 23 blev 11st efter urvals process.
Intervention kallades ”ACTivate Your Life after Stroke”.
Den bedrevs 2 timmar i veckan under 4 veckor. Innehållet var präglat av en version av Cartwright & Hooper (2017) som fokuserade på mentalt välbefinnande. Innehållet presenterades med Powerpoint, individuella övningar samt guidade mindfulness övningar.
Strokespecifika förändringar som skedde och som författarna noterade var: Förenklat språk, reducera färgkontrast, färre slids. Varje patient fick en handout med övningar att göra hemma.
Datainsamling
Författarna använde sig av en kvalitativ metod som kallas för grundad teori. De intervjuade patienterna 30- 70min. Samtalet spelades in samt transkriberades. Därefter utfärdade de en kvantitativ ansats för att grupperade påståenden efter grundad teori.
Resultat
Samtliga rapporterade svårigheter att anpassa sig till den vardag efter stroke. Det fanns ett stort behov att acceptera en ny verklighet. Vidare bildades 6 stycken kärnkategorier baserat på den grundade teorins gruppering av testpersonernas svar.
CORE CATEGORY 1: NEGOTIATING THE CHALLENGES OF STROKE
CORE CATEGORY 2: THE HOW, WHO AND WHERE OF THE GROUP MATTERS
CORE CATEGORY 3: TRANSLATING KNOWLEDGE INTO PRACTICE
CORE CATEGORY 4: REALISING THERE’S A CHOICE
CORE CATEGORY 5: VALUING OTHER STROKE SURVIVORS
CORE CATEGORY 6: ACCEPTING A CHANGED REALITY
OBS! Jag väljer att fritt översätta dessa till svenska, vilket kan ändra och vrida ordens uppfattning.
Kärnkategori 1: Förhandling kring utmaningar av stroke
Det fanns ett behov att dela med sig av sina erfarenheter av den initiala upplevelsen av stroke. Specifikt hur det påverkade individens
identitet, funktionella kapacitet, livsmål/värden och psykologiska välmående.
Samtliga upplevde skuld och värdelöshet kopplat till nedsatt funktion, ökat beroende av andra. Vidare var flera intensivt rädda för att drabbas igen.
Vanligt återkommande negativa ”Tankemönster” var: Misslyckad, värdelös och otillräcklig. Vidare fanns en oro att värderas ogynnsamt av andra, vilket ytterligare skulle förvärra livssituationen.
Berättelser påvisade en stor livsförändring där individer tex burit ett stort ansvar och varit en tillgång till omgivning, till att tvingas förlita sig på omgivningen och att inte kunna bidra på samma sätt. Saker som individer upplevde stor förändring i var: Erfarenhets- amnesi, stora skiften i sociala roller, ansvar, identitet, upplevelse av jaget samt förändrad verklighetsuppfattning.
Jarnos notering. Att notera en stark regression från tidigare stadie i livet kan vara nedslående. Det handlar om att kunna bli nyfiken och acceptera
sitt nuvarande tillstånd för att skapa progressioner i sin nuvarande vardag. Att tillåta sig släppa sitt tidigare tillstånd för att göra plats för det nya. Detta är rent pragmatiskt vad som måste ske för att kunna se vart man är, vilka resurser och utmaningar man har för att sedan aktivt kunna ta nästa steg till utveckling.
Kärnkategori 2: Hur, vilka och var i gruppen har betydelse.
ACT:interventioen beskrevs som en starkt positiv upplevelse för att sortera och hantera strokeupplevelse. Kontextuella faktorer var avgörande för att kunna tillgodogöra information. Viktiga faktorer var: Pragmatisk gruppsammansättning och funktion, pedagogiska metoder samt möjlighet att tillgängliggöra material som individen kan omsätta i förståelse.
Pragmatisk gruppsammansättning
Förutsättningar som var viktiga benämndes som att skapa enjoyment (nöjsamt, njutningsfullt) och ett inlärningsformat. Att minimera distraktioner och obehagliga förnimmelser.
Exempel: Att sitta bekvämt på stolar, att vara engagerad i information. Att möta tidig oro. Tex vissa patienter vill inte dela med sig inför andra och ser det som en stor rädsla att behöva utsättas för påtvingande delgivning som en blockad. Så ta hänsyn till fysisk och social miljö för att skapa en tolerant och effektiv inlärningsmiljö.
Notis: Vissa patienter hade ett stort behov att dela med sig av sina erfarenheter för gruppen. Så att hitta en förutsättningar som möjliggör
individuell anpassning är essentiellt.
Jarnos tankar: ett förslag kan vara att screena folk innan mötet. Att be dem skriva ner förväntningar och oro kring kursen för att kunna möta dem.
Annars kan man med transparens vidhålla ambition för ett dynamiskt förhållningssätt vid och under mötet om man vill minimera extra arbete.
Pedagogiskt förhållningsätt och ”översättningsbarhet” av material
Framställning av information behövdes kopplas till individens erfarenheter och symboler. Vidare fanns en stor bredd i olika inlärningsstilar och behov. Exempelvis att arbeta med psychoeducation (https://en.wikipedia.org/wiki/Psychoeducation), metaforer och erfarenhetsbaserade uppleves. Vidare bör viss anpassning ske efter individens förutsättningar efter stroke. Patienter beskrev flertalet ”aha-ögonblick” som en effekt av anpassad pedagogik och fungerande material.
Applicering av ACT hade störst effekt när instruktören hade god kännedom av metoden. Att kunna exemplifiera och delge med egna erfarenheter var till stor hjälp för förståelse och inlärning. Vidare skapade det en känsla av normalisering och humanisering, och hjälpte individer att koppla ACT:s teoretiska ramverk till faktiska erfarenheter i sina egna liv.
Instruktörer som ytlig förståelse till ACT kritiserades då de inte kunde koppla teori med verkliga exempel.
Kärnkategori 3: Översätta kunskap till praktik/verklighet
Patienter upplevde ett bättre förhållningssätt till sina tankar. Att kunna släppa vid ältande och att kunna använda dem som ett
verktyg när de behövs.
Att översätta kunskapen som något praktiskt förstärktes genom: gruppuppgifter, hemuppgifter samt experimentella och individanpassade uppgifter (anpassat till individ samt effekt av Stroke).
Att inte omsätta kunskap till erfarenhet skapade förvirring hos en del av deltagarna. Vidare hjälpte det för individen att koppla till egen relevans och erfarenhet för bättre praktisk och konceptuell förståelse. Avslutningsvis fann vissa att det fanns en styrka att kunna ha en dialog med närstående om metoden. Att tex ha med sin fru eller man på kurserna för att sedan kunna prata om konceptet hemma och således förstärka inlärning och praktisk tillämpning.
Kärnkategori 4: Att inse att det finns ett val
Deltagare breddade deras psykologiska repertoar för att hantera smärtsamma erfarenheter. Att applicera kunskap på
interna upplevelser ökade individens självmedvetenhet, att öka självförtroendet för kommande svårigheter och att delge
större valmöjlighet/kontrollupplevelse över handlingar i livet.
ACT-interventionen skapade en förhållningsätt av att gå från reaktiva beteenden till ett mer valt beteende för att hantera den nya och mer accepterade vardagen. Det fanns exempel på individer(2st) som såg nyttan med ACT men inte valde att förändra sina beteenden. De höll fast vid icke nåbara mål, icke fungerande beteenden samt den stress och oro det medgav. De kunde inte och ville inte uppnå acceptans av den nya vardagen. ”varje natt jag gick och la mig hoppades jag att när jag vaknar upp nästa dag så insåg jag att allt bara var en mardröm, jag kommer att vara en bättre person än tidigare, det har bara inte inträffat än”.
Att lära sig acceptera den nya vardagen (trots allt negativt) var nyckeln till att kunna utvecklas. Att lära sig ”jag som kontext” samt deffusion var till stor nytta hos deltagarna. Det skapade det utrymme de behövde för att kunna påbörja utveckling. Deltagare upplevde sig vara i större kontroll av situationen efter interventionen.
Dock fanns det ett fåtal patienter som hade svårt att acceptera vad de klarade av tidigare och vad de inte kunde förmå efter stroke. Vidare
lyfte de vikten i att kunna hjälpa till trots restriktioner. ”jag handlar numera med min fru. Eftersom jag sitter i en rullstol behöver jag hjälp
. Jag vill tro att jag bidrar och därför är det viktigt för mig att kunna medverka i vardagligt sysslor”.
Kärnkategori 5: Värdera andra strokepatienter
Samtliga medverkande värderade sammanhanget att vara bland individer med liknande erfarenheter. Det var unikt, mycket värdefullt och hjälpsamt för att anpassa sig efter begränsningar som stroke innebär. Även om interaktionen mellan deltagare inte primerades under träffarna tog de själva kontakt med varandra mellan pauserna. Detta skapade en känsla av
tillhörighet, att känna sig av värde bland jämlika. Detta medgav att stroke-erfarenheter kunde normaliseras och valideras. Vidare kunde det även motverka känslan av isolation från omvärlden. Detta ansågs vara en viktig komponent för att acceptera den ändrade vardagen.
Deltagare kunde med hjälp av gruppen skapa sig en referenspunkt för sina egna åkommor i ett kontinuum för deras egna utgångsläge. Detta var för de flesta en hjälpsam upplevelse och skapade en känsla av kontroll och självförtroende till fortsatt utveckling. Känslan blev till större hopp och optimism när de kunde precisera/skapa en egen definition sina egna begränsningar jämfört med stroke som en kluster av potentiella begränsningar.
Egna noteringar. Det kan för patienter med mildare och färre symptom vara till fördel att jämföra sig med dem som har det värre. Sedan kan man ju fråga sig hur dem i det yttre spektret av ”värre” tar det i jämförelse med dem som har mildare symptom? Trots detta anser jag att ett referenskontinuum är viktigt oavsett vart individen placeras. Det är en förutsättning för att kunna konstatera/acceptera utgångsläget och krävs för att upprätthålla processmål mot en positiv utveckling.
Kärnkategori 6: Acceptera en förändrad verklighet
Den största utmaningen av att drabbas av en stroke ansågs av deltagarna att acceptera den nya vardagen. Det första steget ansågs vara att ta sig till
acceptans vilket präglades av deltagarens villighet och mognad att vilja förändras. Majoriteten värderade ACT-interventionens nya stresshanterings-verktyg/cooping strategier och personliga insikter. Vissa individer angav att ACT gav dem en plattform för att påbörja rehabilitering av deras stroke. Detta gav en känsla av kontroll i det pragmatiska utvecklingsarbetet. Vidare gav detta en mer optimistisk inställning av framtiden. En patient beskriver: ”Människor gillar inte förändring, men förändring är något bra…om du kan inse detta kommer du mycket lättare kunna överkomma din stroke.. Du kan ge dig det liv du inte kunde tro att du kunde ha i början. Du måste inse det faktum att du inte är samma person som du var tidigare och att detta inte innebär att du är en mindre person, du behöver bara förstå vart dina begräsningar råder”.
Konklusion
ACT har en positiv inverkan på strokepatienters förmåga att konstatera deras utgångsläge och begränsningar, att påbörja en pragmatisk rehabiliteringsplan samt att anpassa livet efter rådande begränsningar. Detta bistås med ökad psykologisk flexibilitet där acceptans ansågs vara den viktigaste faktorn. Att genomföra intervention genom ett gruppformat gav en uppsjö av synergieffekter förutsatt att: 1, instruktören hade god förståelse till ACT. 2, att material kunde anpassas till grupp och individ.
Dessa erfarenheter kan agera som en språngbräda för att utveckla ACT-interventioner för en strokeavdelning.
Källa: https://www.researchgate.net/publication/334597250_A_changed_reality_Experience_of_an_acceptance_and_commitment_therapy_ACT_group_after_stroke
