Som jag blottlade i min tidigare megaartikel så är flowstate en förutsättning för personlig utveckling. Samtidigt kan detta tillstånd associeras med psykiatriska diagnoser så som mani eller bipolär sjukdom. Vad är skillnaden? Är förutsättningarna för personlig utveckling sjukligt enligt psykiatrin?
Flowstate
Vad är detta tillstånd? Enligt grafiken ovan är flowstate ett tillstånd med en hög utmaningsnivå och en hög skicklighetsnivå. Notera även att kombinationen av utmaning och skicklighet kan upplevas på ett flertal olika vis baserat på dess nivå. Motsatsen till flowstate (flyt) är apati, vilket beskrivs som ett amotiverat och likgiltigt tillstånd. Man skulle kunna beskriva det som att en individ som är apatisk inte har någon som helst motivation eller intresse till en viss typ av beteende.
Flowstate kan där med liknas med en racerbil som körs till sin yttersta förmåga och apati är när samma bil står i ett garage och rostar.
Hur man tar sig från garaget till racerbanan både beskrivet som en analogi och som något faktiskt är något jag är väldigt nyfiken på. Både hos mig själv samt andra människor. Jag älskar flowstate. Det är det bästa tillstånd jag vet. Det är upplevelsen att vara totalt uppslukad av stunden, dina sinnen är förhöjda , det som egentligen är mycket svårt känns lätt. Tillstånden kan innehålla extrem fysisk påfrestning men det är inte något som hindrar utan snarare kan bekräfta att du är på rätt bana. Som min fru så klokt beskrev flowstate när vi pratade om ämnet: Allting känns självklart.
Jag tror att vi människor är byggda för detta tillstånd. Det finns något som kallas för effectance motivation. Det är en motivationsteori som beskriver begäret att interagera med sin miljö på ett effektivt sätt. Begreppet myntades av White 1969 och inkluderar även tendensen att undersöka sådant som oroar, att bemästra färdigheter samt att vara fullt engagerad i sin miljö.
Om vi funderar lite över effectance motivation så kan vi tänkas oss att det finns en sanning i att vi har ett behov av att interagera med miljön på effektiv sätt. Hur skulle du må om du förlorar din finmotorik och vardagssysslor blir omöjliga. Du hamnar i ett tillstånd av hjälplöshet. Du kan inte manipulera din omgivning. Omgivningen påverkar istället dig. Du är beroende av att någon annan gör dina behov åt dig. Du kan även föreställa dig andra funktionsnedsättningar som minne, syn, hörsel och känsel. Jag kan föreställa mig att det måste vara svårast att finna acceptans när du går från att ha tagit vissa förmågor för givet till att förlora dem. Eller om du föds med en funktionsnedsättning en slags avundsjuka till andras frihet.
Allt detta handlar om känslan av kontroll. Om du upplever att du kan påverka din omgivning och således tillfredsställa dina behov, ja då mår du bra. Om du inte kan påverka din omgivning, då mår du dåligt. Jag har tidigare skrivit om kontrolllokus som jag tycker hänger samman med detta. Kollar man på empirin så stämmer detta påstående. En individ som känner sig som ett offer av sin miljö tenderar att hamna i ett apatisk tillstånd följt av psykisk ohälsa med stor sannolikhet för en depression. Inlärd hjälplöshet anses vara ett mest lidelsefulla tillstånd människan kan uppleva. Smärta upplevs i detta tillstånd mycket mer än om du har ont och upplever kontroll. Detta har bevisats i studier där människor utsatts för elstötar. Gruppen som på förhand fick veta när elstöten infann sig kunde uthärda långa perioder av smärtsamma upplevelser. Gruppen som inte visste när elstöten gavs drabbades ofta av panik och grava negativa psykiska tillstånd.
Det som fascinerar mig är hur man tar en individ från ett hopplöst tillstånd. Det vill säga från apati till flowstate. Min övertygelse ligger i har du väl smakat på flowstate kommer du aldrig välja att återvända helt till apati även om det såklart kan förekomma en slags relaps. Jag fascineras oerhört kring vilka verktyg som krävs för att upprätthålla tillgången till flowstate för dom finns och hittar du det som är rätt för dig så fungerar de mycket väl.
En annan övertygelse jag har är att flowstate är en förutsättning för hälsa och välbefinnande. Det är ett ontologiskt behov att känna och uppleva. Flowstate i sig är inre motivation. Det är glädjen till sysslan utan yttre reglering. Det är det tillstånd människan som har det i tex sitt yrke presterar mångdubbelt bättre än den som känner sig tvingad av borden och måsten. Om jag får drömma lite. Hur skulle det se ut om varje individ i samhället drevs av detta, sannolikt en exponentiell utveckling av den mänskliga civilisationen.
Men är flowstate de fakto något gott eller kan det vara något ont? Flowstate är varken ont eller gott. Det kan dock användas i vad jag skulle kunna kalla för en negativ kontext.
Om du är en individ som under en längre tid drabbats av depression av inlärd hjälplöshet. Du finner inga vägar fram i samhället och du har gett upp. Här kan flowstate tyvärr skapas genom att genomföra behovstillfredställande beteenden på andras bekostnad. Vi kan till exempel titta på Sverige just nu som har under de senaste åren drabbats av utanförskap, hög kriminalitet, religiös fundamentalism och extrema rörelser.
Dessa miljöer har gemensamt att de söker ”vilsna” själar och individen kan hamna i beroendeställning samt ha svårt att lämna då de har upplevt känslan av vad det kan ge för dem i jämförelse till apati.
Ont eller gott är subjektivt. Det handlar om att tillfredsställa sina egna behov i första hand. Om någon hindrar dig att tillfredsställa dina beteenden så kan du anse att den är ond och om någon hjälper dig så ser du nog individen som god. Sedan kan vi moralisera och filosofera om faktisk godhet som jag tror existerar. Dock är detta ett helt annat samtal.
Kan det blir för mycket flowstate?
Det finns psykiatriska diagnoser som benämns som mani eller bipolär sjukdom. Mani är att du försakar delar av din hälsa och ditt välbefinnande för att uppnå en viss sak. Bipolär sjukdom är en slags växelverkan mellan mani och apati. Det är full gas och tvärstopp och vanligtvis med kritiska situationer och negativ affekt i och mellan tillstånden.
När jag ser på psykiatriska diagnoser så tycker jag att det kan vara bra att ha distans till dem. Jag har sett nya diagnoser ta form men även försvinna. Jag har även fått vara med i skapelseprocessen av nya psykologiska substantiv teorier och screeningverktyg. Mina erfarenheter säger mig att du bör ha stor distans till samtliga diagnoser och absolut inte se dem som ett slags fysikaliska tillstånd. Det är en slags måttstock för normala och onormala beteenden i en kontext där du behöver sjukförklaras för att få hjälp. Med de sagt kan det finnas nytta i det språk som används för att förklara känslor, tankar, processer och metoder på ett generaliserande vis för att sprida en slags lösning på bred nivå. Jag ser stora problem med utanförskapsperspektiv samt generaliseringar. Det är lättare att avfärda någons driv som något sjukligt om ens egna motivation är låg än att själv inspireras och ta tag i sitt eget liv. Som jag nämnt tidigare nämnt är ackommodation en obehaglig känsla och kanske omöjligt för en psykologiskt rigid individ.
Därmed kan mani i själva verket vara en mycket motiverad person som är besatt av sin syssla. Jag skulle gissa att nästan varje person som är bäst inom sitt fält är manisk. De är beredd att försaka en del aspekter i livet för att specialisera sig. Om vi då tittar på dessa individer med ”modersinstinkt” och objektivt drar en skiljelinje kring vad som är objektivt hälsosamt och inte så är de flesta i så fall sjuka på ett eller annat vis. Det kan såklart finnas en värde för individen med objektiva mätningar, dock är det upp till subjektet att göra en bedömning om den behöver hjälp eller inte.
Om vi kikar på bipolär sjukdom så kan vi även se att det kan vara en individ som finner ett flowstate i perioder av sitt liv. Här kan individen uppleva att det kommer och går i vågor. Samtal kan kretsa kring bra och dåliga perioder samt att det finns en risk för att individen att den tappar känslan av kontroll. Individen vill så klart må bra hela tiden, dock kan detta bli ett projekt i sig som är dömt att misslyckas om individen saknar ventiler samt en strategi för att hantera den dopamin-krasch som alltid infinner sig efter kickarna. Det uppstår alltid en slags mättnad av transmittorsubstanser och det kommer en punkt där du inte längre får den kick du önskar. Du kan tänka dig att du sysslar med nikotin. I början är det en mycket kraftfull känsla i form av ett rus. Efter flera års användande blir det något du måste göra för att bara få känna dig normal. Det är även därför det är djävulskt att sluta med något då njutningen kommer tillbaka efter en tids uppehåll. På liknande sätt hanterar kroppen dopamin. Du blir tillslut resistent. Du får inte den där kicken. Det är detta som förklarar att även framgångsrika individer mår dåligt i sina liv. De har allt men mår dåligt ändå och förstår inte hur det kan drabba dem.
En mycket bra exempel på detta är Tyson Fury som är den rådande tungviktsmästaren i boxning. Efter att ha besegrat Vitali klitschko fanns det inga utmaningar kvar. Han hade besegrat den som inte gick att besegra. Ta en stund och kika på följande klipp så ser du hur en dopaminkrasch kan drabba en individ. För övrigt vill jag rekommendera Halmstad högskola som är framstående i Sverige på hantera karriärövergångar för idrottare, där dopaminkrasch är den vanligaste anledningen till självmord.
Så kan det bli för mycket flowstate? Det enkla svaret är nej. Det handlar om hur du hanterar pauserna på ett hållbart sätt. Vilka strategier du har för att sprida dina ”ägg i din korg”. Om du är idrottare kan det till exempel vara en vettig investering att satsa på dubbla karriärer så du slipper brottas med både tomrummet och dopaminkraschen samtidigt när idrottskarriären lider mot sitt slut.
Hur får man en soffpotatis till att uppleva flowstate och bli frälst för att ta hand om sin hälsa och sitt välbefinnande? Jo det tänkte jag skriva om i min nästa artikel. Håll till godo!
